Den spanska exklaven Ceuta på den nordafrikanska kusten är till ytan ungefär lika stor som Örgryte men har 83 000 invånare och är betydligt tätare befolkad.
Nu tvingas invånarna i den redan tättbefolkade exklaven att trängas ännu mer. Spanska myndigheter uppskattar nämligen att 49 000 personer har forcerat gränsen från Marocko under det senaste dygnet. Det handlar huvudsakligen om marockaner som vill till Europa. De flyr inte undan krig utan söker ett bättre liv.
Vissa kom landvägen, gömda i lastbilar. Andra har tagit sig över stängsel och murar, och många har simmat från Marocko (vars territorium omsluter Ceuta). Ett tjugotal har drunknat i havet. När det var uppenbart att ett hundratal personer hade tagit sig in i Ceuta, tappade den spanska polisen helt kontrollen. Det var då resten strömmade in.
Fler personer befinner sig på den marockanska sidan av gränsen, och där har det skett sammandrabbningar med marockansk polis.
Att så många människor samtidigt söker sig till Spanien, som Ceuta formellt är en del av, är ingen slump. Förutom Ceutas placering (vilket också gäller exklaven Melilla, längre österut) finns två viktiga politiska skäl.
Det första politiska skälet är domstolsbeslutet i början av juli. Då slog Spaniens högsta domstol fast att migranter som försöker simma in i Ceuta och Melilla inte får direktavvisas. Möjligheten till direktavvisning gäller däremot dem som tar sig över fysiska gränshinder, exempelvis stängsel.
Men det låter inte sannolikt att domstolarna kan urskilja vilka av de 49 000 som har forcerat gränshindren och vilka som har tagit sig in på annat vis. Situationen är bortom myndigheternas kontroll. Det förefaller dessutom osannolikt att spanska migrationsdomstolar kommer att kunna hantera så många ärenden på kort tid. Under en sådan väntetid finns förstås möjligheter för dem som har kommit till Spanien att helt försvinna och ta sig vidare till fastlandet eller till andra europeiska länder.
Det andra politiska skälet är den flyktingamnesti som genomfördes i våras och som uppskattades omfatta en halv miljon personer. Dessa får ett års uppehållstillstånd som därefter kan förnyas efter en prövning. När amnestin avslutades, i början av juli, hade en miljon människor ansökt.
Även om amnestin inte längre gäller, hoppas sannolikt många av de illegala migranterna på något liknande i framtiden.
Den spanska socialistiska regeringen under Pedro Sánchez har under de senaste åren fört en öppnare migrationspolitik än regeringarna i Italien och Grekland. Det har skickat tydliga signaler till personer som vill till Europa: Spanien är vägen in.
Såväl amnestin som domstolsbeslutet visar vad en migrationspolitik som bygger på föråldrad asyllagstiftning leder till.
Finns chansen att snabbare ta sig in i ett land illegalt i stället för att söka genom legala kanaler så tar många den chansen. Det är en politisk ordning som leder till kaos, människosmuggling och orättvisa gentemot dem som väljer att passera gränsen lagligt
Politiken i Spanien riskerar i praktiken att leda till fler inre gränskontroller och därmed försvaga Schengensamarbetet.
Den italienska regeringen har redan aviserat att den kan ta till ”extraordinära insatser” för att kontrollera landets gräns. Dessutom har högt uppsatta politiker i regeringen krävt att Spanien ska uteslutas ur Schengen. Dessa krav lär upprepas i fler europeiska länder de kommande veckorna.
När Tyskland och Sverige 2015 blev huvuddestinationerna för migranter från Mellanöstern, var ländernas migrationspolitik huvudskälet. En rad länder passerades bara på vägen eftersom Tyskland och Sverige hade de mest generösa reglerna för uppehållstillstånd.
Med ett sådant uppehållstillstånd kan migranter förstås resa vidare dit de önskar i EU och Schengen. Därför blir också ett lands migrationspolitik en fråga för nästan hela Europa. Sedan 2015 har politiken i Tyskland och Sverige förändrats, men Spanien har gått i en helt annan riktning. I dag belastar detta det spanska samhället och myndigheterna, i morgon får resten av Europa bära följderna.