De senaste 30 åren har världen fått många fler riktigt rika. Det beror framförallt på den snabba tillväxten i Kina, mobilt internet och snabbt växande pensionskapital. Entreprenörskapet och börserna har frodats. Många nya entreprenörer har blivit rejält rika, allra flest i tidigare fattiga länder i till exempel Asien.
När Financial Times i förra veckan skrev om nio superrika arvtagare, kom de från USA, Afrika, Asien och Europa. Listan skrivs om nästan varje år.
Utvecklingen har också gjort att amerikanska tech-entreprenörer de senaste åren blivit omåttligt rika. Till och med i Sverige, länge jämlikhetens land, har antalet superrika vuxit snabbt.
”Sveriges historia bevisar att ägarstabilitet lönar sig.”
Nu frågar sig därför allt fler om detta är rättvist. Den svaga ekonomiska utvecklingen efter pandemin och åren med hög ränta har fördjupat missnöjet. Från vänster eldar politikerna på, måna att vinna tillbaka makten från höger och mäktiga män.
Även i den andra populistiska änden, ytterhögern, skär man pipor i vassen. Elit och rika, lika illa båda två, blir lätt budskapet. Även liberala vänder sig traditionellt mot rika arvtagare. De har ju inte ens arbetat eller tagit några risker för sina pengar, bara fötts med silversked i mun, ”nepo babies”.
Snart ska arven efter en del av dessa nya superrika skiftas. Därmed lär ilskan växa. Arven fördjupar skillnaderna, eftersom arvtagare mätt i pengar, kontakter och insikter om utbildningar redan från början får innerspår. Verkligen orättvist, säger magkänslan.
Därför är det troligt att kraven på nya eller höjda arvsskatter kommer att öka. Detta kan bli problem, inte bara för de rika och deras arvingar utan hela samhället.
Arvsskatt kan låta oskyldigt. Men skatten är, precis som alla andra skatter på ägande, riktad mot själva stocken och inte avkastningen, och blir lätt djupt skadlig. Skatten ska ju, precis som förmögenhetsskatten, betalas vare sig det finns avkastning att betala med eller ej.
”Arvs- och ägarskatterna ledde till att Sverige fick ytterst få nya ägare.”
Arvtagare kan tvingas sälja delar av företaget för att kunna betala den, vilket äventyrar långsiktigt ägarskap. Sämre ägarstyrning och ekonomisk utveckling kan drabba alla som pensionssparar, eftersom de också är ägare i många av de nya företag som råkar ut för osäkerhet och tvära maktbyten.
Sveriges moderna ägarhistoria bevisar att ägarstabilitet lönar sig. Erfarenheten visar dessutom att arvs- och andra ägarskatter inte alls jämnar ut maktstrukturer, utan tvärtom cementerar dem.
Sverige hade under en stor del av 1900-talet höga skatter på både arv och kapital. Det ledde till att färre nya företag skapades och att de äldsta ägarna fick styra i fred i många decennier. Flera av de entreprenörer som trots allt byggde bolag, som Ingvar Kamprad och Ruben Rausing (Tetrapak), flyttade från Sverige, inte minst för att undvika arvsskatten.
På 1980-talet kom det ofta återgivna exemplet på hur illa arvsskatt kan slå. När änkan efter en av Astras grundare, Sally Kistner, dog lämnade hon ett stort arv i Astraaktier efter sig.
Men för att kunna betala arvsskatten var arvingarna tvungna att sälja aktier. Eftersom andra placerare insett detta, och sålde, rasade kursen. Därmed blev arvet så litet att det inte räckte för att betala skatten, som beräknats på kursen före nedgången. Dödsboet gick i konkurs.
Men inte nog med detta. Arvs- och ägarskatterna ledde också till att Sverige fick ytterst få nya ägare. Därmed cementerades makten hos det tidigare etablissemanget och bankerna.
”Konkurrens är ett mycket bättre botemedel mot privilegier.”
Familjen Wallenberg är ett exempel. Många av de ägare som fanns lade sitt ägande i stiftelser, för att inte förlora makten. De blev inte särskilt rika, och enda trösten var att skatterna tog kål på entreprenörskapet och stängde för utmanare.
Generation tre i familjen Wallenberg, den tidens Jacob och Marcus, kom att styra och ställa över stora delar av svenskt näringsliv. Nästan bara den andra gamla maktsfären, runt Handelsbanken, kunde utmana.
Wallenbergarna fick en unik möjlighet att utveckla sitt kunnande om ägarstyrning, och etablerade ett värdefullt internationellt kontaktnät. De samarbetade nära med svenska politiker. Just en sådan maktkoncentration som kritikerna av kapitalismen säger att de vill komma åt.
Det svenska exemplet understryker också hur mycket bättre det blir utan ägarskatter. När ägarskatterna togs bort, samtidigt som Sverige blivit en del av den internationella kapitalmarknaden, fick Wallenbergarna äntligen mer konkurrens om makten.
När arven nu börjar skiftas efter 30 år av färskt svenskt entreprenörskap är spelplanen full av utmanare. De nya unga Wallenbergarna kommer ju att jämföras med tech-entreprenörer, riskkapitalister och nya ägarfamiljer som Lundberg, Schörling, Douglas och Bennet. Konkurrensen hårdnar för alla.
Den svenska utvecklingen visar att konkurrens är ett mycket bättre botemedel mot privilegier och nedärvd makt än skatter. Dessutom försvårar arvsskatter generationsskiften, och föder skatteplanering.
Sverige kan numera skryta inte bara med ISK och en väl fungerande börs utan också med ett tydligt exempel på hur man inte ska göra om man vill ha en växande ekonomi och rotation i förmögenhetsleden. Kunskap och erfarenhet är bättre än magkänsla, även när det gäller skatter.