Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Friedrich Merz tog över som förbundskansler för drygt ett år sedan var han framför allt inriktad på ett starkt tyskt ledarskap i Europa. Ibland kom han att kallas för ”utrikeskansler”.
Den inrikespolitiska basen för koalitionen mellan kristdemokrater (CDU/CSU) och socialdemokrater (SPD) verkade han ta för given. En politisk brandmur skulle isolera den yttersta högern i AFD (Alternativ för Tyskland). Den konstruktionen ser nu ut att erodera.
Merz eget parti CDU har oväntat tvingats till en ommöblering på centrala poster, som lett till öppen intern kritik av förbundskanslern samtidigt som partiet har svaga siffror i opinionen. Ännu värre är det för SPD som riskerar falla under spärren i valet i Sachsen-Anhalt den 6 september. Där kan AFD få en egen majoritet i delstatsvalet. Även i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern, som båda håller val den 20 september, har AFD gått framåt.
Om den inrikespolitiska konstruktionen faller sönder så blockerar det Friedrich Merz ambitioner om ett starkt ledarskap i Europa. Ett bakslag som sammanfaller med det inrikespolitiska kaos som redan råder i Frankrike inför presidentvalet om några månader. Perspektivet är ytterst ovisst för det tysk-franska samförstånd som länge svarat för stabiliteten i EU.
Förhållandet mellan Tyskland och Frankrike vilade länge på en strategisk balans. Frankrike var som kärnvapenmakt säkerhetspolitiskt ledande medan Tyskland som ”exportvärldsmästare” var ekonomiskt starkare. Den balansen har förskjutits efter 1989/90. I växande grad har Tyskland blivit starkare ekonomiskt och geopolitiskt – i dag dessutom säkerhetspolitiskt genom upprustningen.
Frankrikes president Emmanuel Macron har visserligen varit retoriskt skicklig i att presentera strategiska visioner, men hans land har försvagats ekonomiskt och politiskt. Särskilt de djupa inrikespolitiska motsättningarna med ständiga regeringskriser gör Frankrike till en osäker partner. Merz ambition att ge Tyskland en ledande roll i Europa avspeglar i hög grad hur Frankrike försvagats.
Merz kommer från en affärsvärld som betonar effektivitet och snabba resultat. Den kommer i konflikt med de regler och institutioner som skapar majoriteter inom EU:s medlemskrets. I synnerhet EU-kommissionen har blivit en syndabock för Friedrich Merz. Exempelvis blir det frestande enkelt att skylla Tysklands försvagade industriella konkurrenskraft på byråkratin i Bryssel.
Men i grunden handlar det om en strukturkris som handlar om hur Tysklands näringsliv under lång tid försummat de teknologiska förändringarna i samband med övergången från den analoga till den digitala ekonomin. Bilindustrins kris ger ett tydligt exempel. En elak ledare i schweiziska Neue Zürcher Zeitung kallade häromdagen Tyskland för ”Industriemuseum Deutschland”.
Friedrich Merz har en enorm arbetsuppgift när han både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt vill ge både Tyskland och Europa en långsiktig idé för framtiden. Efterfrågan är stor efter ett framåtblickande strategiskt budskap. Nostalgi räcker inte.