Operastjärnan Elin Rombo lyckas prata fängslande om känslorna i musiken. Delvis på grund av beslutet att genomgående spela klassiskt och opera i sommarprogrammet – pedagogiskt och folkbildande.
Att ro hem en barndomshistoria har högre svårighetsgrad än ett trestruket c, men Rombo berättar underhållande om kompisens pappa som sades vara porrfilmsregissör och mamman som vill lösa problem genom att åka till Lindex.
Hovsångerskan delar också en mindre smickrande bild av operavärlden. Ord som ”mobbingsituation” och ”maktutövande” nämns i förbifarten.
Stjärndirigenten Riccardo Muti, som ska ha ringt på poliseskort när han var sen till en föreställning i Paris, är ”beryktad för sin elakhet”.
Vad innebär det här? På vilket sätt? Mina tankar svävar i väg när Rombo spelar ett stycke ur ”Figaros bröllop”.
Frågorna besvaras aldrig. Varför förstår jag inte riktigt.
Kanske är det som Rombo själv säger, hon spelar med i operavärldens regler. Hon gör sina huvudroller med förväntade divalater och niger för kungafamiljen för att vidhålla överenskommelsen.
Men varför då ens göra en ansats att lyfta på locket till någonting annat?
Rombo öppnar en glipa till det oberättade. Men lyssnaren får nöja sig med att följa med till Lindex.