”The battle about The Super League was about social democracy against the merciless shark capitalism that is ruining the world. Not everything is for sale. Some things are sacred.”
Uefa-presidenten Aleksander Ceferin spände blicken i kameran.
Han medverkade i en dokumentär om Superligan, det misslyckade försöket att bilda en stängd tävling för de bästa och rikaste klubbarna, med möjligheter till stora intäkter, i april 2021.
På ena sidan ställde Ceferin sitt Uefa, på den andra stod en annan kraft, som ville fotbollen illa.
Nu är den i gång igen.
Precis på samma sätt låter hans organisation i dag, när Fifas uppmärksammade förslag om att sälja av delar av VM:s framtid till privata investerare dragit in fotbollen i ett inbördeskrig.
På torsdagen hotade Uefas 55 medlemsländer med bojkott av alla Fifas turneringar.
Toppen, tycker jag. På dem bara. Gianni Infantinos apparat är en skymf, och veckans fars en i mängden.
Det är bland annat därför det känns lite väl tilltaget att ställa sig och applådera.
Det har egentligen tagit plågsamt lång tid för Uefa att visa vad man menar med röda linjer. Jag har själv frågat mig var gränsen går.
Behöver vi utstå Wagnergruppen som VM-arrangör för att någon ska gå från ord till handling?
Lyckligtvis inte.
Gick inte att hålla masken längre
Infantino verkar ha gjort en annan ödesdiger missbedömning.
Förslaget får inte stöd av många. Ingen har förberetts, ingen har konsulterats. Bara människor i Donald Trumps närhet, där Joshua Kushner, bror till presidentens svärson Jared, har positionerats som investerare i det nya bolaget, verkar ha involverats i planeringen.
Och själva fotbollen, vad blir det av den?
Att läsa Uefas rasande anfall på Fifa får ögonblicket att kännas som en brytpunkt.
”The moment external investors acquire ownership interests in FIFA competitions, football changes forever.”, skriver de.
Nu flyter äntligen diskussionen om vad och vem sporten egentligen finns till för upp till ytan.
Fifa får aldrig öppna sina tävlingar för privat ägande igen, ryter Uefa.
Och då går det inte att hålla masken längre.
Vill spela Champions League – i New York
Ingenstans står det att Uefas egna tävlingar redan är öppna för privat ägande.
Inte i bolagsform, men i praktiken. I kölvattnet av Superligan-fiaskot – samtidigt som Uefa låg i förhandlingar med private equity-bolaget Centricus Asset Management om en investering på 60 miljarder kronor för att ”rita om” Champions League – fördjupades deras partnerskap med lobbyorganisationen ECA, numera EFC, en sammansättning europeiska klubbar som domineras av de största och starkaste.
EFC leds av Nasser al-Khelaïfi, Paris Saint-Germains qatariske president, som även ingår i Uefas exekutiva kommitté.
Tillsammans har Uefa och EFC bildat UC3, ett företag de båda använder för att utveckla och driva Uefas tävlingar, däribland Champions League.
Klubbarnas ägare – många från amerikansk private equity eller statliga investeringsfonder från Gulfen – har alltså stort inflytande över Champions Leagues design.
Uefa har även tecknat ett mångårigt avtal med en amerikansk rättighetsagent, Relevent Sports, som vill spela europeiska matcher i andra delar av världen. Förra året sa Ceferin själv att han ställer sig positiv till idén om att spela Champions League-finalen i New York, och senare tillät man italienska och spanska ligamatcher att spelas i Perth och Miami.
Trots detta, och tusentals liknande exempel, hade den europeiska avskyn mot Fifa samma språkliga högtidsdräkt som vanligt.
Den spanska ligans chef Javier Tebas var rasande. Han sålde nyligen av åtta procent av La Ligas medieintäkter till det amerikanska private equity-bolaget CVC för två miljarder euro.
Storbritanniens nytillträdde premiärminister Andy Burnham tutade ut att ”fotbollen inte tillhör investerare” trots att halva Premier League ägs av amerikansk private equity och Newcastle United av Saudiarabien.
Ett köp som en tidigare brittisk regering hjälpte till att påskynda.
Förändrar fotbollen i grunden
Så här låter det alltid.
I februari 2024 var jag på Uefa:s kongress i Paris. Ceferin gick som vanligt till attack på krafterna bakom Superligan. ”De tror att alla bara är konsumenter”, sa han, ”men det är vi inte i Europa”, eftersom ”allt inte kan köpas för pengar”.
”Fotbollen står emot”, underströk han.
Som svensk vet jag förstås hur det ser ut när den faktiskt gör det. Jag lever mitt i den fotbollen, i ett alternativ, med makten placerad hos medlemmar. Det har givit oss något ovanligt: En fotboll fri att välja, fri att säga nej, fri att självkorrigera, inte fast i händerna på andra intressen än sina egna.
Den sorten som Uefa stolt talar om.
Men Sverige är, likt Norge och Tyskland, omringade av en annan fotboll. En som driver danska Vendsyssel FF i famnen på den colombianske rapparen Blessd, som gjorde att finansmannen Gerard Lopez från Luxemburg kunde utplåna Braga i Portugal här om veckan. Som förvandlat den franska ligan till ett stort PSG-dominerat multiklubbsexperiment. Som låtit ryska oligarker och bedragare lägga beslag på viktiga institutioner, utan att något filter stoppat dem. En annan fotboll har vuxit fram i ett okontrollerat Europa, med Uefa, sin vaktmästare, frånvarande. Den innebär att Italien och Spanien spelar cupfinaler i Riyadh och har matat oss med liknande öden i decennier nu.
Samma riktning – viljan att kompromissa bort det mesta – leder till det som har fått marken att skaka den här veckan, fundamentala förändringar av sporten.
Och inte speciellt många runtomkring oss verkar gilla det.
Fotbollen är redan såld
”There are moments when institutions are judged not by what they are prepared to accept, but by what they refuse to compromise. This is one of those moments.”, stoltserade Uefa.
De har en spegel att titta i.
Ilskan är samtidigt viktig. Något måste hända. I förlängningen är det mer än en maktkamp mellan Uefa och Fifa som rasar. Vi ser en strid om kritisk kulturell infrastruktur utspela sig. Europas kanske sista massexporterade kulturform, ett så kallat mjukt maktmedel, glider kontinenten ur händerna.
Nu behövs en verklighetsförankrad diskussion, en beredskap för nästa initiativ, uppföljaren till Superligan och Infantinos utförsäljning av VM.
Europeisk fotboll är inte till salu. Den är tyvärr såld.
Om Uefa menar allvar med att bygga en kontrast börjar det bli hög tid att sluta låta som om hela kontinenten styrs genom årsmöten och medbestämmande – och förklara hur fotbollen i vår del av världen ska bli vad den utger sig för att vara.
Ett alternativ.