Innan jag flyttade från gården brukade jag besöka vespermässan hos dominikansystrarna på Rögle kloster om fredagskvällarna. Det blev en fin avslutning på veckan, en vacker inledning på helgen: liturgin, systrarnas sång, kapellets avskalade skönhet, andakten, stillheten.
Under veckorna promenerade jag – liksom miljonen andra Lundabor och skåningar – ofta med hundarna på de mjuka stigarna i Skryllereservatet intill – en grön lunga i det omgivande öppna slättlandskapet.
När NCC 2018 hotade klostrets möjligheter att verka genom att inte bara vilja utöka det befintliga stenbrottet i Skrylle, utan dessutom lägga asfalthantering i den dittills fredade Rögleskogen alldeles intill, reagerade många med bestörtning. Ett starkt opinionstryck ledde till att NCC drog tillbaka sina planer i Rögleskogen.
NCC fick sedan avslag på hela sin ansökan i Mark- och miljööverdomstolen och förbjöds i december 2024 fortsatt brytning i Skrylle när nuvarande tillstånd löper ut.
Anledningen var de svåra skador bolaget har åsamkat Natura 2000-området i Måryd genom sänkta grundvattennivåer och uttorkade fuktmarker. I domen citeras bland annat kritik från länsstyrelsen; hur NCC – som ska utföra egenkontroll – ljugit för myndigheten att de skyddade rikkärren utvecklades väl. När länsstyrelsen omsider gjorde ett tillsynsbesök 2020 var kärret borta.
Av ett bolag vars företrädare tycker att det är fritt fram att ljuga oroliga klostersystrar rakt upp i ansiktet, om att det inte hade några planer på att öppna ett stenbrott i Rögleskogen, är kanske inte mer att vänta. Trumpismen har nått svenskt näringsliv.
Men att NCC bara halvannat år efter kraschlandningen i domstolen kräver att få göra just det, trotsar all anständighet. För säkerhets skull låtsas bolaget inte om Rögle klosters existens, trots att systrar har levt och tagit emot gäster där i 70 år. Klostret finns inte med vare sig i samrådsmaterial eller på kartor, trots att bolaget vill spränga, bryta, krossa, lasta och fylla uppemot 300 tunga lastbilar om dagen bara ett par hundra meter från gudstjänstkapellet. Det finns inga bullervallar i världen som står emot det oväsendet. Får NCC tillstånd går klostret under.
Vidare påstår NCC att stenbrottet är nödvändigt eftersom kvartsiten därifrån är unik. Det är heller inte sant. I Hardeberga, bara en liten bit bort, bryter man exakt samma sten av exakt samma kvalitet ur exakt samma berg. Skillnaden är att det står ett annat företagsnamn på fakturan.
Som om inte det vore nog försöker NCC därtill idka utpressning. Om inte bolaget får sitt tillstånd, tänker man sluta att pumpa tillbaka vatten till naturreservatet i Måryd. Då blir skadorna ännu värre.
Det är rena gangsterfasonerna.
Bolaget har naturligtvis en tvingande skyldighet att återställa vad man redan har förstört, till exempel genom att täta de sprickor i bergväggen som får grundvattnet att rinna ner i stenbrottet. Det tycker NCC dock är för dyrt, alltså ett ultimatum.
NCC:s agerande skämmer hela branschen. Så vad säger styrelsen? Och kollegerna i Svenskt näringsliv?