Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Regnbågsflaggor vajar över gatorna. Glitter, musik och färgglada människor fyller Stockholm när Pride ännu en gång firar friheten att leva öppet. Under veckan påminns vi om hur långt Sverige kommit i synen på kärlek. På många sätt är den frihetskampen vunnen. Men friheten att älska har ännu inte följts av samma möjlighet att bilda familj.
”Jag har bara accepterat att jag aldrig kommer få barn.” Orden som har stannat kvar i minnet kommer från en homosexuell vän. Inte för att kärleken saknas. Eller barnlängtan för den delen. Utan för att han redan sörjt en framtid som aldrig tycks bli möjlig.
År 2009 öppnades dörren till vigselrummet för samkönade par i Sverige. Men vägen vidare till barnkammaren är fortfarande kantad av flera hinder.
När internationella adoptioner nästan upphört försvinner en av de få vägar till föräldraskap som länge stått öppen för samkönade par. Kvar blir alternativ som ofta är dyra, juridiskt osäkra eller kräver resor utomlands. För lesbiska par börjar hindren redan i väntrummet. I vissa delar av Sverige kan väntan på donerade spermier vara upp till två år.
Men barnlängtan och fertiliteten väntar inte. Till slut blir tåget över Öresund nästa steg i vårdkedjan. När månader blir till år har Danmark blivit en utväg för de utmaningar Sverige ännu inte hanterat. Den som har en tjock plånbok vallfärdar dit, där spermiebankerna har blivit ett europeiskt nav för fertilitetsturism.
En viktig skillnad är att Danmark tillåter både anonyma och öppna donatorer, medan Sverige enbart tillåter öppna. Den som donerar spermier i Sverige vet att ett barn i framtiden kan ha rätt att söka upp honom. Det kan påverka viljan att donera. Internationella erfarenheter talar för att lagstiftning och ekonomiska incitament påverkar hur många som väljer att donera spermier. Samtidigt bygger den svenska ordningen på en viktig princip: att varje barn ska ha möjlighet att känna till sitt biologiska ursprung. Det finns goda skäl för det.
Men också principer måste prövas mot verklighetens konsekvenser. När det råder brist på donatorer begränsas andra människors möjlighet att bli föräldrar. Och när svenskar söker sig till Danmark försvinner inte den etiska avvägningen – vi överlåter den bara till ett annat land. Om dagens regler eller bristande kapacitet leder till att fler söker sig utomlands har staten delvis förlorat kontrollen över den modell den vill värna.
Behandling med donation föregås dessutom av en lämplighetsprövning, där barnets bästa står i centrum. Det betyder inte att barnets rätt till sitt biologiska ursprung ska överges, men att den nuvarande ordningen förtjänar en ny prövning.
Längtan efter en familj finns kvar långt efter att Prideveckan är över.
Fler hinder återstår. För manliga samkönade par är möjligheten att bli föräldrar mycket begränsad. Det är tio år sedan den senaste statliga utredningen på området lades fram. Sedan dess har flera jämförbara länder utvecklat sin lagstiftning för assisterad befruktning och altruistiskt surrogatmödraskap, där ekonomisk vinst för surrogatmodern är förbjuden.
I dag finns betydligt fler erfarenheter för Sverige att lära av. Det är skäl nog att på nytt pröva frågan om framtidens vägar till föräldraskap. En modernare lagstiftning skulle även förbättra möjligheterna för ensamstående och heterosexuella par som är ofrivilligt barnlösa.
Regnbågsflaggorna kommer snart att plockas ner. Men längtan efter en familj finns kvar långt efter att Prideveckan är över. Sverige har redan visat att kärlek inte ska begränsas av kön. Nu är det dags att pröva om vägen till föräldraskap också kan bli friare.