Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
SLUTREPLIK | TRUPPMINOR
Stefan Forss, Karlis Neretnieks och Patrik Oksanen hävdar i en replik till oss att Sveriges säkerhet kräver ett utträde ur Ottawakonventionen. Därmed reducerar de ett komplext strategiskt val till ett falskt ultimatum: lämna konventionen eller stå försvarslöst. Forskning och militära bedömningar ger dock inget entydigt stöd för att Sverige står inför ett sådant val. Truppminornas militära värde är omtvistat, medan deras förödande humanitära konsekvenser är väl belagda. Krig har alltid utkämpats under begränsningar, och ett trovärdigt försvar kräver inte tillgång till alla slags vapen.
Författarna påminner om att finska kritiker en gång avfärdade anslutningen till Ottawakonventionen som ”symbolpolitik”. Ändå passar etiketten bättre på dagens brådska att lämna. Estlands, Lettlands, Litauens och Polens försvarsministrar kallade utträdet för ett ”tydligt budskap”: en politisk signal, inte bevis på oumbärlig militär förmåga. Samtidigt fortsätter konventionen att rädda liv genom förbudet samt kraven på minröjning och stöd till offer.
Det råder ingen militär enighet. Efter Rysslands fullskaliga invasion bedömde Finlands militärledning att alternativa förmågor hade ersatt truppminor. I december 2024 såg Estlands försvarsmakt inget behov av att lämna konventionen, medan Lettlands försvarsmakt formellt hade avrått från det. Dessa skiftande ståndpunkter visar att ett utträde inte är militärt självklart.
Författarna hävdar att truppminor har ”bevisat sitt värde” i Ukraina. Militärhistorien ger en annan bild. Även omfattande minfält har brutits igenom eller kringgåtts genom samordnade anfall med flera vapenslag, till exempel under operation Desert Storm. Minfält kan fördröja en framryckning, men sällan stoppa en kvalificerad motståndare eller avgöra ett krig.
I konventionella krig har fordonsminor, som kan slå ut pansarfordon, haft större betydelse på slagfältet. Som Forss med flera påpekar används truppminor för att försvåra röjning av fordonsminor. Ottawakonventionen förbjuder dock inte fordonsminor med röjningsskydd som utlöser minan om en röjare försöker lyfta eller manipulera den.
Truppminor har haft ett begränsat och situationsbundet taktiskt värde i Ukrainas utmattningskrig. Men det är inte just truppminorna som har präglat konflikten. Militära analyser lyfter framför allt fram samspelet mellan drönare, artilleri och långräckviddig bekämpning.
Författarna hävdar att vi bortser från ”smarta” eller icke-bestående truppminor. Det gör vi inte. Självförstörande och självdeaktiverande minor fanns redan när Ottawakonventionen förhandlades fram, men staterna valde ändå ett totalförbud. Sådana mekanismer kan minska skadorna, men inte eliminera dem. Vissa minor fungerar inte som avsett och förblir dödliga. Även deaktiverade minor innehåller sprängämnen och måste därför lokaliseras och röjas.
Inte heller “smartare” sätt att använda truppminor löser problemet. Drönare kan möjliggöra mer selektiv placering nära fienden, men också sprida minor snabbt och på avstånd över stora områden – och därmed öka snarare än begränsa föroreningen. Det tippar inte den humanitära vågskålen till truppminornas fördel.
Debatten har skiftat från interoperabilitet till Sveriges egen användning av truppminor – två frågor med olika konsekvenser. Förespråkarna måste klargöra vad de menar och visa den militära vinsten.
Författarna har rätt: Sverige bestämmer inte längre säkerhetspolitiken på egen hand. Men de fem allierade som lämnat konventionen avgör inte heller frågan för hela Nato. Sverige och 25 andra Natoländer är fortfarande parter. Deras utträde komplicerar samarbetet, men allianser finns till för att hantera meningsskiljaktigheter. Medlemmarna har redan olika folkrättsliga skyldigheter och nationella begränsningar. Ett svenskt utträde skulle inte undanröja friktionen, bara flytta den till samarbetet med andra allierade – samtidigt som civila får bära kostnaden. Det är inte kollektiv säkerhet, utan ett misslyckande med att skydda dem som Nato finns till för att försvara.
Sally Longworth
doktor i folkrätt, Stockholms universitet
Henrique Garbino
doktorand i krigsvetenskap, Försvarshögskolan
Priscyll Anctil Avoine
lektor i krigsvetenskap, Försvarshögskolan