Så fort han fick syn på mamma blev han rasande, och det rejält. Glåpord följde på glåpord och min mamma skulle ha väldigt klart för sig att i Sverige – ja, där hörde hon sannerligen inte hemma.
Vad som fick nazisten att tända till den där dagen är oklart, men antagligen var orsaken min mammas kolsvarta hår. I min familj har vi nämligen ett mycket mörkt pigment, så pass mörkt att vi inte sällan får frågan om var vi ”egentligen” kommer ifrån.
Men även om vårt yttre antyder en spännande familjehistoria, är sanningen mer ointressant. Etniskt är min familj i princip så svensk man kan bli. På sin höjd kanske det finns någon finländsk enstöring långt bak i tiden, men mer exotiskt än så blir det inte.
Så när nazisten spydde galla över mamma önskade han en av sina egna ut ur landet.
Denna berättelse lär oss en sak: svenskhet går inte att avgöra på utsidan. Inte ens det mest tränade ögat är kapabelt till något sådant.
Det är inte i spegeln min familj ser att vi är svenska, utan det är något vi finner inuti oss. Jag vet att jag är svensk, inte på grund av mina förfäder eller min etnicitet, utan för jag inombords känner att jag är det.
Samma sak gäller för alla andra som vill tillhöra detta avlånga land. Krångligare än så är det inte.
Simon Ekegren