Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Sedan flera mandatperioder tillbaka har den svenska riksdagens folkrepresentation blivit alltmer präglad av långsiktiga, på förhand ingångna avtal, överenskommelser och kontrakt. Syftet har varit att sköra regeringar med hjälp av stödpartier skall kunna genomföra politiska förslag som de politiska partiernas eliter på förhand har kommit överens om. Och detta utan att störas av invändningar från vare sig det svenska beredningstvånget eller oppositionen. Den så kallade kontraktsparlamentarismen har hittills nått en höjdpunkt med Tidöavtalet mellan en borgerlig minoritetsregering ledd av Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna.
Konflikten menar jag står mellan partieliternas intresse att inteckna framtiden och den demokratiska legitimitet som återfinns i den brokiga – och ibland bångstyriga – representationen. Och i ivern att undvika extraval tar partierna en, mindre legitim, genväg till makten.