DN Debatt. ”Sverige är på väg att bli ett dopat samhälle”
DN DEBATT.
Antalet adhd-diagnoser har ökat lavinartat. Många nya diagnoser är säkert rimliga, under- och överdiagnostik kan ju förekomma samtidigt. Men knappast alla. Om allt fler behöver läkemedel för att studera, arbeta och klara vardagen måste vi ställa oss frågan: Är det personen det är fel på eller samhället? skriver överläkaren Giulia Arslan.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Mycket har hänt i samhällslivet på kort tid. Skola och arbetsliv kräver självständig planering, uthållig uppmärksamhet och ständig tillgänglighet. Barn förväntas tidigt organisera sitt eget lärande. Vuxna ska hantera parallella informationsflöden, medan gränsen mellan arbete och fritid luckras upp. Många sover sämre, rör sig mindre och tillbringar mer tid framför skärmar.
Antalet barn, unga och vuxna som diagnostiseras med adhd och får läkemedel har ökat kraftigt. I dag behandlas närmare 100 000 barn och unga i Sverige, med högst andel bland pojkar i tidiga tonåren. Skillnaderna mellan regioner och kommuner är stora.
Digitala tjänster och sociala medier är byggda för att fånga vår uppmärksamhet med snabba belöningar och nya stimuli. Hos unga har intensiv användning av sociala medier och mediemultitasking kopplats till ökad impulsivitet, sämre filtrering av distraktioner och nedsatt kognitiv flexibilitet. Än mer oroande är att detta även kan påverka hjärnans kemi, med oklara konsekvenser på längre sikt.
Sociala medier har också förändrat hur människor tolkar sina problem, där koncentrationssvårigheter kan ses som tecken på adhd. Ett tidens tecken är att profiler på sociala plattformar beskriver en adhd-utredning som ett sätt att ta tag i sina svårigheter.
Inom psykiatrin pågår en internationell diskussion. Vissa framhåller långvarig underdiagnostik, särskilt hos flickor, kvinnor och personer med mindre utagerande symtom. Andra varnar för att stress, sömnbrist, ångest och allmänna koncentrationsproblem alltför snabbt får en neuropsykiatrisk förklaring. Båda kan ha rätt: under-, fel- och överdiagnostik kan förekomma samtidigt.
Adhd har en tydlig ärftlig komponent, men inget blodprov, gentest eller bilddiagnostik kan fastställa diagnosen, som grundas på uppväxthistorik, symtom, skattningsskalor och klinisk bedömning. Gränsen mot normal variation är därför svår att dra. Koncentration, aktivitetsnivå, impulskontroll och organisationsförmåga varierar, eventuell funktionspåverkan beror också på miljön.
Centralstimulerande läkemedel kan förbättra uppmärksamheten och öka känslan av vakenhet och energi även utan adhd, vilket bidrar till att förklara deras missbrukspotential. Ett positivt behandlingssvar bekräftar därför inte diagnosen. Att behandla koncentrationssvårigheter med ett koncentrationshöjande läkemedel och sedan tolka förbättringen som bekräftelse av diagnosen blir ett cirkelresonemang.
Även vårdens organisation har bidragit. Kapaciteten för adhd-utredningar har på många håll byggts ut kraftigt, vilket speglar en tendens att medikalisera upplevda problem.
Detta är särskilt angeläget för barn, som ofta möter stora undervisningsgrupper, bristande studiero, otydliga instruktioner, för lite fysisk aktivitet och omfattande skärmanvändning. Struktur och stöd i undervisningen får inte förutsätta en diagnos. Läkemedel kan göra stor skillnad för barn med adhd, men ett recept kan inte ersätta lärare, rörelse och en skola anpassad till barns kognitiva utveckling.
Även i vuxenlivet kan omgivningens krav förstärka svårigheterna. Om allt fler behöver läkemedel för att studera, arbeta och klara vardagen, riskerar läkemedlen att få en bredare samhällelig funktion: att höja prestationsförmågan i en krävande miljö i stället för att behandla en medfödd eller tidigt utvecklad funktionsnedsättning. Då måste vi fråga oss om vi är på väg mot ett dopat samhälle. Det betyder inte att personer med adhd ska betraktas som dopade, utan att gränsen mellan behandling och farmakologisk anpassning till orimliga krav riskerar att förskjutas.
Som tankeexperiment kan adhd jämföras med diabetes. Både typ 1 och typ 2 kännetecknas av förhöjt blodsocker, men levnadsvanor spelar en betydligt större roll vid typ 2. Liknelsen ska inte drivas för långt – det finns ingen typ 1- eller typ 2-adhd – men den illustrerar hur likartade symtom kan ha olika bakgrund. En person kan ha hög ärftlig belastning och omfattande svårigheter sedan förskoleåldern; hos en annan blir problemen tydliga först senare, i samband med sömnbrist, stress, psykisk ohälsa, fysisk inaktivitet, digital överstimulering och höga kognitiva krav. Båda kan uppleva rastlöshet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter, men i det senare fallet bör insatserna främst riktas mot de bakomliggande faktorerna snarare än mot läkemedel.
Det är bra att regeringen utreder ökningen av neuropsykiatriska diagnoser. Arbetet får dock inte begränsas till att korta väntetiderna till diagnos och behandling. Det måste omfatta skolan, arbetslivet, den digitala miljön, levnadsvanor, familjers livsvillkor och stödsystem, där en medicinsk diagnos ibland krävs för grundläggande hjälp.
Psykiatrin har ett stort ansvar. Utredningar ska vara noggranna, alternativa förklaringar beaktas och läkemedel följas upp avseende nytta och biverkningar. Men psykiatrin kan inte ensamt vända utvecklingen. Frågan är därför inte bara hur många som uppfyller kriterierna för adhd, utan varför problemen uppstår, vilka miljöer som förstärker dem och vilka insatser som långsiktigt förbättrar funktion och livskvalitet.
Läkemedel kan vara en del av svaret. Men är det etiskt försvarbart att medicinera människor för problem som samhället självt bidrar till att skapa?