Det är väl så vuxna gör när de vill inskärpa allvaret i en förmaning. Använder hela namnet.
Graham Stephen Potter, nu är det du som städar ditt… landslag.
Efter råsopen i Houston valde förbundskaptenen det där filosofiska jämnmodet som får honom att framstå som en jamtsk Gareth Southgate. Han pratade om utveckling, om lärande, om hur det är den här sortens erfarenheter som får ett lag att växa på sikt.
Inte ett kapitel i en bok
Det är sant, men det är också en klen tröst när det står 1–5 på resultattavlan.
Det här är VM, inte ett kapitel i en bok om hur man blir lycklig med livslångt lärande-metodiken. Om fyra dagar ska Sverige möta Japan, och om det låter som en enklare uppgift än att möta Nederländerna vill jag bara säga det här:
Ja. Och nej.
Japan är en annorlunda uppgift, men man/vi ska ha väldigt klart för oss att det handlar om ett lag som kunnat förbereda sig för det här mästerskapet längre än några andra, som möjligen har en lite lynnig förbundskapten, men en förbundskapten som har den här resultatraden mot europeiskt motstånd de senaste fyra åren:
2–2 mot Nederländerna. 1–0 mot Island, England och Skottland. 4–2 mot Turkiet, 4–1 mot Tyskland. I VM 2022 spelade de 1–1 mot kroater (ut på straffar), men spöade både tyskar och spanjorer med 2–1. Mer? 3–2 mot ett ordinarie Brasilien i höstas.
Japan är ett stadigt, samspelt, klokt fotbollslag.
Sverige har ett par dygn på sig att försöka simulera att man är det.
Reserverna tränade i går, kvadraten och intensiva tvåmålsövningar. Victor Nilsson Lindelöf stretchade i värmen, Yasin Ayari stod barbröstad och hade ett långt samtal med Potter. Materialaren Björn Eriksson satt i steksolen och kämpade med att para ihop nytvättade strumpor i par (relaterade).
Får inte framstå som panikslaget
En bit därifrån körde Linus Kandolin med reservmålvakterna Jacob Widell Zetterström och Viktor Johansson, en del övningar tryckte på att de skulle vara snabba ut från mållinjen. Kanske ingen slump, med tanke på hur det såg ut senast.
– Mindset? Rädda bolljäveln! skojade Viktor Johansson.
Tänkte: gärna det.
Graham Potters utmaning är inte bara att hitta rätt strategi och göra rätt ändringar – han måste göra det utan att det framstår som panikslaget.
Mot Nederländerna blev Sverige ett fotbollslag först när de a) vågade spela fotboll, b) gick över till fyrbackslinje. Det första lät dem anfalla snarare än försvara, det andra innebar att Nederländerna inte längre fick kanterna gratis och kunde testa Sveriges sladdrigt osynkroniserade mittbackar.
Den viktigaste frågan, Potter
Jag tror verkligen att det här laget skulle må bra av att spela med två mittbackar i stället för tre. Samspelet fungerar inte, Jesper Karlström pratade i går om hur han är rätt van vid att spela med två backar bakom sig också.
– Det betyder att man får följa med löpningar lite mer, och inte bara lämna över, sa han.
Mot Tunisien bombade Japan backlinjen med löpningar in bakom, framför allt från Ito och Doan på högerkanten. Det kommer inte att finnas utrymme för mekanismer som hackar och reflexer som dröjer.
Frågan om system är den viktigaste Potter har att ta ställning till. Viktigare än vilka som spelar är hur de gör det, och jag förstår om man inte vill ändra personal för mycket.
Jag ser gärna ett hybrid-4-5-1 där Alexander Isak gör som senast, droppar till sin älskade vänsterkant när Sverige försvarar. Gyökeres löpte mest och hotade mest den här gången också, han kan sysselsätta mittbackar på egen hand.
Resten av frågorna handlar förstås om vilka som ska spela.
Kristoffer Nordfeldt har inte gjort några tabbar alls i VM, men inga bonusräddningar heller. Widell Zetterström ser ut som en rund miljon på träningarna. Om Potter vill satsa på högre utdelning snarare än trygga odds så är det nu han ska byta.
Lagerbielke och Hien var svaga mot Nederländerna. Carl Starfelt är ett alternativ som mittback, Herman Johansson och Daniel Svensson är möjligheter som högerbackar. Jag hade legat kvar med samma backlinje, med Lagerbielke som högerback.
Svåra beslut att fatta
Längre fram sticker tre frågor ut.
- Är Anthony Elanga för snabb för att sitta på bänken? Jag tror han blir ett balansoffer, eftersom hans tvåvägsegenskaper är begränsade. Och han petar inte Isak eller Gyökeres.
2. Är Jesper Karlström för trubbig för att kompensera sina destruktiva kvalitéer? Kanske. Stundtals i matcherna försöker han sparka ihjäl bollen, utan att ens vara pressad, och den sortens ödmjukhet är ett problem: Nej, du är inte Luka Modric – men du är inte Gunnar Papphammar heller. Ska Karlström spela mot Japan (det ska han nog) så måste det komma med kravspecifikationen att han ska vara modigare med bollen.
3. Lucas 9:40. I lördags slog han nio passningar som ”slog ut en lagdel” som det heter. Mest av alla offensiva spelare i Sverige, tillsammans med Alexander Isak. Och Bergvall gjorde det på fyrtio minuter.
20-åringen är en fri radikal, hans aura påminner mig om den hos en ung Kim Källström. ”Ge mig bollen, jag behöver bollen, jag kan göra grejer med bollen”. Noll tvekan, noll tvivel.
Det är inte alltid bra – hans positionsspel är inget man satsar hus och hem på – men han bidrar med saker som ingen annan gör.
Benjamin Nygren sliter och springer, han är nyttig i presspelet och har sin vänsterfot. Men den frustande urkraften hos Bergvall är ett väldigt starkt argument för att byta.
Jesper Karlström pratade fint om förtroendet för förbundskaptenen. ”Säger han att vi ska spela utan målvakt så hade jag köpt det”.
Så långt behöver vi kanske inte gå. Men jag ser Yasin Ayari prata fotboll i solen, jag ser Lucas Bergvall bita ifrån i en spelövning, jag ser Jacob Widell Zetterström sträcka ut på mållinjen.
Graham Stephen Potter har beslut att fatta. Det svåra jobbet börjar nu.