Oscar Westerholm är filmkritiker och medarbetare på kultursidan
Lilla filmfestivalen i Båstad fyller trettio år. Det får mig att undra: När ska festivalen, som tveklöst hör till landets främsta, döpa om sig till Filmfestivalen i Båstad?
Finns det någon annan, liksom?
Men visst, anslaget är tämligen lokalt präglat, litet om man så vill. Det har det varit sedan Bo Widerberg, som då bodde i Båstad, grundade festivalen 1996. Syftet var delvis att byta fokus från filmfestivalvärldens sedvanliga kommers – ja, jag tittar på dig, Cannes! – till att istället helt handla om kultur.
Detta avspeglar sig inte minst i vilka som tilldelas det årliga Bo Widerberg-stipendiet på 40 000 kronor. I år går det till John Skoog, som gjorde den strålande ”Värn”. Tidigare har priset gått till Gabriela Pichler, Eric M Nilsson och filmfotografen Ita Zbroniec-Zajt med flera.
Ja, här är kultur film och film kultur. Det är oerhört uppfriskande.
Något som däremot inte är uppfriskande är temperaturen den här julikvällen då den trettionde festivalen invigs. Luften är feberhet, tryckande och klibbig. Det är bara en tidsfråga innan värmeböljan som sätter södra Europa i brand får den klarblå Laholmsbukten att börja koka.
Hannes Gerhard, som driver Scalabiografen, festivalens högkvarter, suckar tungt: ”Värme och filmfestival är sällan en bra kombination.”
Årets festival invigs den 29 juli och pågår till och med 2 augusti. Hannes Gerhard är när jag pratar med honom i full färd med att tejpa upp filmaffischer på alla upptänkliga tomma ytor. Jag, som först nu när jag skriver den här texten inser att en av festivalens nyckelpersoner förmodligen har bättre saker för sig någon timme innan årets stora evenemang börjar än att prata med mig, noterar bland annat att programmet bjuder på något så oväntat som en amerikansk smygpremiär: Olivia Wildes omsusade komedi ”The invite” där Wilde själv spelar mot Seth Rogen, Penélope Cruz och Edward Norton. Vanligen brukar festivalen visa i stort sett allt förutom Hollywood-film.
”Vi tänkte att lite amerikanskt kanske kan locka en något annorlunda publik”, säger Hannes Gerhard, som är alldeles för trevlig för att be mig fara och flyga. Han tejpar upp affischen till ”Blir du ledsen om jag dör?”, en av årets stora skånska filmpremiärer, inuti festivaltältet. Från biografens enda salong – som i runda slängar rymmer åttio besökare – hörs ljudet av hur Peter Parker mosar nyllet på något skumrask i ”Spider-Man: Brand new day”.
”Jag har inte hunnit se ’The odyssey’ än”, säger Hannes Gerhard i förbigående. Han rycker av en bit tejp: ”Varenda visning har varit helt fullsatt.”
Kvällens mingel visar sig också vara slutsålt. Musikern Håkan Hägg, som medverkar i den festivalaktuella dokumentären ”En annan Håkan”, stämmer upp till sång: ”O sole mio!”
Han blev rikskändis efter att han medverkade som förband till Håkan Hellströms tre konserter på Ullevi i fjol. Men jag minns honom framför allt från min uppväxt i Göteborg. Hägg har varit gatumusikant i köpcentret Nordstan i över fyrtio år och är en levande göteborgslegend. ”Göteborgsmusikerna tar över”, säger Hannes Gerhard.
Göteborgsbandet Dödsriket ska ackompanjera stumfilmen ”Faust” på torsdagens visning.
Jag känner mig som hemma här.
Det är en känsla jag inte är ensam om. Flera av festivalens funktionärer har varit här i många år. Gert-Håkan Ericsson, festivalens fotograf, var med redan när den grundades. Han berättar om ett fotografi som han tycker sammanfattar stämningen på festivalen, som om hela filmsverige i några dagar är en enda stor – och förvisso ganska gubbig – familj: ”Det är med Stefan Jarl, Björn Runge, Jan Troell, Roy Andersson och Kalle Boman. Allihopa står där tillsammans.”
Innan kvällens visning – Pedro Almodóvars intellektuella drama ”Autofiktion” – bjuds det på cava och snittar med spanskt tema, jordgubbar inslagna i varmrökt jamón. För att försätta publiken i rätt medelhavsstämning dansar en kvinna flamenco enligt något lokal tradition från Sevilla.
Salongen är fullsatt.
Biografdöd? Knappast i Båstad.