Jag vet inte vilka de är, men de är snabbare än jag. Varje gång premiärbiljetterna släpps på någon av Göteborgs teatrar sitter jag beredd vid datorn, och varje gång är biljetterna slut innan jag hunnit komma på mitt lösenord. Vi är uppenbarligen många som ägnar oss åt något som inte finns.
I valrörelsen, alltså. För i statistiken finns vi i högsta grad. Myndigheten för kulturanalys mäter kulturvanorna varje år och bilden är sig lik. I den senaste mätningen hade 65 procent besökt en historisk sevärdhet, 56 procent gått på bio och 53 procent varit på biblioteket. Vi tar dem för givna som vattnet i kranen. Ingen ringer kommunen förrän det slutar rinna.
Det borde synas i en valrörelse. Jag har räknat valundersökningar utan en enda kulturfråga förut, och sedan dess har det om möjligt blivit värre. När branschtidningen Musikindustrin i somras gick igenom partiernas hemsidor hittade den inget parti som går till val på en musikfråga. Eftersom kulturfrågorna saknas i valkompasserna har Musikerförbundet och Konstnärernas riksorganisation byggt sina egna.
Kulturpolitik finns det däremot gott om. Den bedrivs bara mellan valen. När kulturministern invigde Göteborgs filmfestival i fjol sa hon att alltför få är intresserade av att se och betala för svensk film, och att det inte är politikens uppgift att kräva medborgarna på mer skattepengar.
Det färskaste exemplet är en månad gammalt. Den 22 juni beslutade regeringen om en ny filmpolitik och valde bort förslaget om en avgift för strömningstjänsterna. Socialdemokraterna kallar avgiften en viktig princip. Regeringen sa redan i januari att den ville få igenom filmpolitiken före valet. Den hann.
Ett paradigmskifte i svensk kulturpolitik har genomförts under en mandatperiod utan att någon behövt vinna ett enda val på det. Invändningen är enkel: så fungerar representativ demokrati. Men då ska frågan åtminstone ha ställts en gång, och ingen har gått till val på svensk filmpolitik.
Det går att göra så därför att kulturen inte kostar röster. Ministern är inte svår att få tag på. Magasin K och Biblioteksbladet väntade åtta månader på sin intervju. Under tiden gick det utmärkt att höra Parisa Liljestrand berätta om crossfit i Träningsklubben och om sina fyra hundar i podden Min hund. Frågad om prioriteringen på Tidskriftsdagen svarade hon: ”Det är viktigt att också visa att vi politiker är människor.”
Magasin K:s chefredaktör Susanne Claesson har satt ord på saken: ”Det blir ett demokratiskt problem om politikerna bara väljer att synas i snälla sammanhang.” Sju veckor före valet vet vi hur kulturministern tränar och att hon har fyra hundar. Vad hon vill med teatrarna där jag aldrig får biljett läser vi i efterhand.
Kulturen politikerna konsumerar serveras i varje podd. Kulturpolitiken de bedriver ser de till att avgöra medan vi tittar åt ett annat håll.
Och vi tittar åt ett annat håll, även de av oss som tittar. Jag skrev här i januari att svensk films problem inte är pengarna, utan oviljan att ta risker. I juni beslutade regeringen om en ny filmpolitik med starkare publikfokus och ökat kommersiellt genomslag. Ingen behövde svara på några frågor om det.
Det som alltid har runnit ur kranen behöver ingen försvara. Därför kan man göra om kulturpolitiken i lugn och ro mellan två val, och därför fortsätter man att göra det.
Den 13 september röstar biblioteksbesökarna om annat. Vi är fler personer sammanlagt än väljarna till något enskilt parti. Men priset för att göra om kulturpolitiken utan att fråga oss är noll kronor och noll mandat. Det priset har vi satt själva.