Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | NATUR
Det pågår en omfattande artutrotning och människor tillfogar ofta djur lidande, vilket reser frågor om relationen mellan människa och natur. Samtidigt har temat biologisk mångfald och djurs rättigheter låg politisk prioritet. Därför behövs en idédebatt om dessa frågor. Och allt oftare lyfts då fram tanken om att ge naturen rättigheter. Men jag ser den inte som intellektuellt trovärdig.
Tankegången finns i tre varianter. En är att allt levande ska ha rättigheter, alltså även växter. En annan är att inte bara individer utan även arter och ekosystem kan ha rättigheter. En tredje är att allt i naturen ska inkluderas. Då kan även vattendrag och berg ha rättigheter. Och dessa ska slås fast i juridiska processer.
Naturens rättigheter ställs sedan i kontrast till vad som kallas för en antropocentrisk uppfattning. Den tolkas då som att människor får exploatera naturen på alla sätt som anses gynna människor. Därför får natur ödeläggas för snöd vinnings skull.
Då kan det låta som att tanken på juridiskt erkända rättigheter för allt i naturen lägger grunden för en framgångsrik miljörörelse. Men den bygger på en missvisande tolkning av vad en antropocentrisk ståndpunkt kan innebära. Dessutom är även idén om naturens rättigheter i grunden antropocentrisk och västerländsk.
Den kläcktes 1971 av en amerikansk jurist, som reste frågan: om företag kan ha rättigheter, varför kan då inte även träd ha rättigheter? Tanken användes i en juridisk process. Ett företag ville exploatera en vildmark som en naturskyddsorganisation ville bevara, bland annat av estetiska skäl. Att hävda att träd kan ha rättigheter var alltså ett sätt att försöka bevara natur som människor uppskattade, vilket får ses som ett antropocentriskt argument.
Ibland vill man även knyta rättighetsteorin till urfolkens syn på naturen. Men deras syn handlar ofta om att skydda något – till exempel en flod – från exploatering, för att även kommande generationer ska få nytta av floden. Alltså ett människocentrerat argument.
Det antropocentriska framgår även av kampen för att tilldela Vättern rättigheter. Om vattendrag ska ha rättigheter, bör liknande rättigheter som för Vättern gälla för vilken skogstjärn som helst. Om man däremot hävdar att det är viktigare att Vättern får rättigheter än skogstjärnen beror det på en antropocentrisk uppfattning, såsom att Vättern är viktig för människors vattenförsörjning.
Även antropocentriska skäl kan alltså anföras för skydda Vättern. Men sådana skäl kan också användas för att behandla djur bättre än i dag. För att ta ett exempel.
Jakt på tjäder är tillåten. Jag ser inga problem med om människor förr i tiden jagat fåglar för att få äta sig mätta. Alltså ett antropocentriskt försvar av viss jakt. Men i dag får jägare skjuta en tjädertupp som sitter i en talltopp och fridsamt äter barr, bara för att de tycker om att få döda tjädern.
Det är också en antropocentrisk uppfattning, men det är svårt att se något etiskt rimligt i ståndpunkten. Man skulle kunna använda ett så kallat utilitaristiskt argument och hävda att jägarens nöje av att få skjuta tjädern är större än smärtan som tjädern får av dödande skott.
Men en sådan uppfattning leder till svåravgjorda kalkyler, och utgår dessutom från att djur saknar rättigheter. Och jägare och Naturvårdsverket försvarar jakten på ett annat sätt: tjäderpopulationen är livskraftig. Men att anse att man får döda en kännande varelse bara för att det finns många individer av arten, framstår som bisarrt.
Den invändningen utgörs dock inte av ett antropocentriskt argument. Den bygger i stället på en moralisk uppfattning som säger att det är fel att döda en kännande varelse enbart av nöjesskäl.
Men även antropocentriska skäl kan anföras mot sådan jakt. Många människor anser att tjädern berikar naturen och drömmer om att få se ett tjäderspel. Det är också ett antropocentriskt argument.
Det är alltså fel att likställa en antropocentrisk hållning med att få exploatera naturen av ekonomiska skäl. Att natur kan försvaras genom att anföra dess estetiska värden för människor. framhålls också av ekologiprofessorn Ove Eriksson i boken ”I ekologins gränsland”. Dessutom är det ju naturen som förser oss med de basala livsförutsättningarna i form av luft, vatten och mat.
Men en antropocentrisk argumentation är otillräcklig, för det finns ingen moral för människor som inte får relevans även för andra arter. Framförallt om vi anser att människor inte får plågas i onödan. För det finns inget unikt med mänskligt lidande, som gör att moralen bör stanna vid det mänskliga. Men det finns alternativ mellan renodlad antropocentrism och positionen naturens rättigheter.
En är att alla kännande varelser har moralisk relevans, så kallad sentientism. En besläktad uppfattning – men något mindre omfattande – framförs av filosofen Martha Nussbaum i boken ”Rättvisa åt djuren”. Då ska alla kännande varelser med vissa egenskaper ha rätt till ett gott liv, vilket gör att flertalet djur omfattas. Men bara individer kan ha rättigheter, för själva arten känner inget.
Det finns alltså andra positioner som gynnar naturen än tanken på naturens rättigheter, som dessutom är lättare att försvara rent filosofiskt. Och, om de togs på allvar, skulle bli omvälvande för vår relation till naturen. Men den folkliga förankringen avgör om förändringen kommer till stånd. Det är lärdomen från sådant som att kvinnor ska ha rösträtt; och att homosexuella ska ha rätt att gifta sig.
Därför behövs en förankring av ståndpunkter som att grunden för vår välfärd inte är stigande BNP utan naturens ekosystemtjänster; och att djur som inte är till skada för människor har rätt till sitt liv. En ståndpunkt som tillåter till exempel jakt på vildsvin.
Att däremot hävda sådant som att även grässtrån ska ha rättigheter, kommer att bli svårt att förankra. Att försöka ge allt levande rättigheter är därför inte vägen till framgång. Låt vara att det kan vara bra att även en ytterlighetsposition har formulerats. Det kan föra debatten framåt.
Billy Larsson
fil dr i psykologi och författare