Alla stora historieberättare har förstått att en berättelse egentligen består av sina utvikningar, sidospår och avbrott. Homeros kan det bäst av alla, skriver Jesper Högström i sommarserien ”Irrfärder”.
Det sägs att Evert Taube brukade öva därhemma på att komma av sig. Blir det bra här? Precis när Frithiof Andersson har träffat konsul Adelborg på torget i Singapore? Som den mästerlige historieberättare han var visste han hur viktig konstpausen är: avbrottet, utvikningen, det oväntade sidospåret som får publiken att haja till.
Det betydde inte att han trodde på historien mindre, det betydde tvärtom att han trodde så mycket på den att han liksom kunde stiga ur den en sekund, med glimten i ögat fästa åskådarnas uppmärksamhet på att han hade både den och dem i sin hand. ”Ja men Frithiof, elefanten, vem fick den?”
Alla stora historieberättare har alltid förstått den saken. Piraten, Karl Ove Knausgård, David Sedaris. De har vetat exakt hur de ska behärska den lilla manövern som får publiken att lyssna vidare. Avbrottet, utvikningen: irrfärden. Och om de har vetat om det eller ej har de lärt sig konsten av den som för första gången hissade berättelsens vita segel på den glittrande blåa ocean.
Även de (den absoluta majoriteten av oss) som lär känna ”Odysséen” genom sammanfattningar, återgivanden, highlights slås nog av att den egentligen mest består av just det där: utvikningar, sidospår, avbrott. Utvikningen om laistrygonerna, sidospåret ner till Hades, den bokstavliga konstpausen på lotusätarnas ö. Inte konstigt att det tar så lång tid för Odysseus att ta sig hem! Och om man tar sig till att läsa ursprungstexten baxnar man ännu mer över exkurserna, berättelserna i berättelsen, flashbackarna tillbaka till skövlingen av Troja eller en tripp till Egypten som någon av bifigurerna gjort.
Till och med när Odysseus äntligen kommer hem till Ithaka och man bara väntar på historiens klimax, på uppgörelsen med friarna och återföreningen med Penelope, till och med då fortsätter de evinnerliga fördröjningsmanövrerna – en ovidkommande svinaherde ska presenteras, oändliga och ibland ganska orimliga turer måste äga rum innan Odysseus identitet till sist avslöjas för alla inblandade.
På den tiden jag själv hade för mig att jag skulle skriva om Homeros läste jag in mig på teorierna. Forskarna som trodde att utvikningarna visade att alltsammans var ett lapptäcke av historier, hoptråcklade av någon redaktör. Andra som menade att de speglade en muntlig berättarkonst där man inte riktigt kunde hålla koll på vad som hänt tre timmar längre bak i framträdandet. Den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach som menade att de speglade ett slags arkaisk närvarokänsla, ett berättelsens eviga nu utan psykologiskt djup.
Nu tycker jag mig mest se en tidig Evert Taube som gör en konstpaus innan nästa utvikning, som stannar upp ett tag, blinkar till publiken innan han fortsätter (eller hon: den engelske författaren Robert Graves var en av dem som var övertygad om att ”Odysséen” diktats av en kvinna). Jag vet vad ni väntar på, jag vet lika väl som ni vart vi är på väg – men först tar vi den här lilla omvägen.
För vi vet ju att när Odysseus har kommit hem är inte ens det slutet. Han kommer snart att bli rastlös på Ithaka, han kommer snart att fara vidare mot nästa exkurs. ”Odysséen” är en berättelse som består av många berättelser och som är fröet till många andra, som innehåller det slags berättandets smittsamma energi som leder vidare bortom sig själv.
Det är bland annat därför det är så korkat när Elon Musk klagar på en svart sköna Helena i Christopher Nolans filmversion. Strider det mot originalversionen? Vilken originalversion? Har han tillåtit sig att berätta vidare? Ja, det är ju själva poängen! Ytterligare en liten konstpaus innan nästa utvikning, innan nästa irrfärd.
Vi ska segla nu och sätta kurs igen.