”Hallå där, kan du snälla sluta uttrycka dig så – det här är min arbetsmiljö!”, hör jag mig själv säga till en elev i en korridor på skolan.
Jag har i stunden inte möjlighet att diskutera de vulgära, nedvärderande ord han använder. Jag vet också att han kommer att avfärda dem som skoj och med att ”vi är kompisar”.
När jag går vidare mot klassrummet kretsar mina tankar kring vad jag tänkt att vi ska ta upp på lektionen och vilken övning vi ska börja med. Men jag är så evinnerligt trött på allt hatprat som jag måste ta del av, fullt medveten om att det bara är toppen av det isberg av sexistiska och rasistiska uttryck som finns där eleverna rör sig.
Hatprat tystar elever, skrämmer och skapar grupperingar. Skapar uppgivenhet eller samlar mörka krafter. För att inte eleverna ska drabbas, är det en enklare väg att välja att delta.
I styrdokument som lärare ska förhålla sig till står det: ”Intolerans, förtryck och våld, till exempel rasism, sexism och hedersrelaterat våld och förtryck, ska förebyggas och bemötas med kunskap och aktiva insatser”.
Men hur?
Tänk att vi fick svaret av eleverna själva. Under en lektion som förra årets nior höll för oss lärare under förra året i mörkaste november. Personalen fick sitta i grupper och diskutera olika citat som klippts ut och plastats in. Uppgiften var att rangordna vilka citat som är värst.
”Jaevla hore, sett deg ned på kne”.
”Tullprat. Ingen tror på mennesker som kler seg som deg”.
”Breivik fick rett”.
Intresset för övningen är stort. Det diskuteras och omvärderas. ”Nu får ni berätta hur ni har rangordnat och hur ni har tänkt”, sa en av eleverna som ledde övningen.
Och sedan förklarade en annan elev ”Nu får ni sammanhanget”.
Niorna hade gjort en så kallad hågkomstresa till kulturcentret Voksenåsen och arbetat med samma övning i Demokrativerkstaden på Utøya. De hade också besökt Holocaustcentrets utställning om vardagsrasism och besökt Augustistiftelsen i Al Noor-moskén.
Hatprat tystar elever, skrämmer och skapar grupperingar.
Där hade eleverna lärt sig begreppet hatpyramiden. De hade också fått verktyg för att påverka och lära sina lärare att orka vara förebilder.
”Behöver ni nu ändra på rangordningen”? Samtalet tar en ny vändning, ögon öppnas, magar får klumpar.
Var detta en av terminens viktigaste lektioner? En timma där elevernas kunskaper och erfarenheter gav tyngd åt läraruppdraget att ”förebygga och bemöta med kunskaper och gemensamma insatser”.
Fler övningar hölls samma dag, övningar som eleverna valt ut. Övningar som ögonöppnare, samtal som leder oss till insikten om vårt gemensamma problem som vi bäst löser tillsammans. Vi lägger hatpratet på bordet, och börjar nysta vidare kring våra upplevelser och möjligheter att agera.
Ett citat är stärkande: ”Hej, hej, på tide å stå opp og endre verda”
Jag konstaterar att om jag är medveten om att andra agerar i stunden – då ökar min benägenhet att stanna upp för att aktivt bemöta de sexistiska och rasistiska uttryck som studsar mellan tegelväggarna. Vad gör väl det om jag blir sen till min lektion?
Om de goda elevkrafterna uppmärksammar att vuxna inte duckar för uppgiften får de kraft att säga ifrån. Och det får en helt annan effekt än när lärare tjatar på elever. Det är i alla fall vad eleverna säger själva.
Heléne Nyrén
Skribenten är lärare i Malmö stad och medskapare av utbildningsprojektet ”Demokrati, mänskliga rättigheter och humanism”.