I det historiska och populärhistoriska facket skapas emellanåt så kallade standardverk. Det är böcker – gärna av viss tegelstensprägel – som uttömmer allt som är värt att veta i ett ämne. På 1990-talet skrev till exempel de tre ekonomihistorikerna Martin Fritz, Kent Olsson och Bertil Andersson ett fint standardverk om Göteborgs ekonomiska historia. Sedan dess har ingen som skriver om Göteborg kunnat ta sig förbi detta trebandsverk.
Ett blivande standardverk av något mer populärhistorisk prägel har nu skrivits av arkeologen och historikern Tomas Andersson.
Läsarens första tanke är inte oväntat att ett standardverk om Göta Älv rimligen måste ha funnits tidigare. Något ligger det väl i en sådan tanke. Men även om det tidigare har funnits uttömmande böcker (recensenten bär härmed om ursäkt för detta olyckliga uttryck rörande ett verk om en flod) är man frestad att säga att Andersson här kommer med det sista ordet i ämnet ”Göta Älvs äldre historia” på ett bra tag.
Boken är imponerande. Ingen fråga som någon hyggligt nyfiken läsare rimligen kan ställa om älven och älvtrakterna förblir obesvarad av Andersson.
Men det fascinerande är att han även besvarar de frågor som läsaren inte har ställt. Och tidsspannet är alltså ungefär 30 000 år – det vill säga från de stenåldersmänniskor som (kanske) tittade förbi här före den senaste istiden, fram till de stormän som slogs och grälade ungefär en generation före Gustav Vasa.
Från den gryende stenåldern skildrar Andersson ett bistert landskap med uroxar, älgar och vildsvin. Små skogsdungar svedjeröjs med hjälp av flintyxor. Västsvenskarna – eller vad vi ska kalla dessa skäggiga busar – bor i långhus. De är gamla vid trettio års ålder.
Och plötsligt har ryktet om oss nått så långt att den grekiske geografen Klaudios Ptolemaios kan sitta i Alexandra och anteckna att goutai – det vill säga göter – bor i Skandia.
Ungefär samtidigt begravs en kvinna i Skaratrakten tillsammans med sin katt.
Ibland flyter berättelserna in i ett gåtfullt historiskt dunkel. Till exempel verkar hela Halleberg ha varit en fornborg, med magnifik kontroll över vattenvägar på Vänern.
I en 300-talsgrav i Svarteborg i Bohuslän har arkeologerna grävt fram en medaljong med Sveriges äldsta namn. Det är en lokal hövding vid ”Ssigadus”.
Andersson gör alltså välvilliga utvikningar. Här anas både Heimskringa och Håtungaleken. Den enda invändningen läsaren kan ha är möjligen att dessa utvikningar emellanåt är i generösaste laget; det expressiva avsnittet om slaget vid Stamford Bridge år 1066, beläget i Yorkshire (ej nära Göta Älv), känns till exempel som en aningen långväga berättelse.
Det är ett trivsamt och effektivt sätt att berätta.
Alla Brännöbor som har skedmatats med historierna om vikingaprinsessan Melkorka får här en ny portion upplysningar, förmedlade via ”Laxdalingarnas saga”. Andersson stödjer sig bland annat på Lars Lönnroths vackra översättning:
Det hände sig i början av sommaren att kungen for i ledungsfärd till ett möte österut på Brännöarna ...
Det var alltså vid Brännöarna som islänningen Hoskuld Dala-Kollson köpte sig en slavkvinna som så småningom visade sig vara prinsessan Melkorka, dotter till den irländske kungen Myrkjartan. Slavhandlaren hette Gille den hårdske, en man i rysk hatt och sammetskläder.
En del upplysningar är kuriösa: vem visste att fromma pilgrimer hyrde in vikarier för att sköta det fromma vandrandet?
Det bästa i boken är Anderssons ständiga omsorger för att hjälpa läsaren tillrätta i geografin. På det glada 1250-talet ägde ett nordiskt toppmöte rum på Lindholmen. Detta toppmöte är beskrivet många gånger tidigare. Men Andersson försöker att reda ut var de olika kungliga följena med knektar och skrivare och måltidskuponger och helstekta hjortar arrangerade sina högkvarter. Norrmännen var värdar och for förstås i förväg med konferenskäket till Slottsberget.
Den danska delegationen fick sin dagliga pölse i Askim.
Och svenskarna slog alltså upp sina tält, skriver Andersson, i ”backarna upp mot Redbergsplatsen”.
Det är ett trivsamt och effektivt sätt att berätta.
Och naturligtvis skildrar Tomas Andersson om hur det gick till när den norske kungen Olov Haraldsson och den svenske kungen Olof Skötkonung kastade tärning om Hisingen.
Det var två tärningar.
En av kungarna lyckades få ihop talet tretton.
Om detta magnifika tärningskast och ofattbart mycket annat berättar Tomas Andersson i denna generösa bok som absolut är ett blivande standardverk om Göta Älv och som borde finnas i alla historieintresserade västsvenskars bokhyllor.