Jag spelade väldigt mycket “Splatoon” från 2015 på den i backspegeln dödsdömda konsolen Wii U när det begav sig. Även de två uppföljarna har spelats ganska flitigt.
Den färgglada och charmiga designen, den unika och samtidigt enkla spelmekaniken och en vänligare spelarbas som inte kallar sina med- eller motspelare för könsord gick helt enkelt hem hos mig.
Tre spel och två konsoler senare är de kaxiga bläckfiskungarna tillbaka i ett knivskarpt äventyr för en spelare, som jag har svårt att både sluta spela och tänka på. Nintendo har kokat ihop en riktigt tajt spelupplevelse som dryper av stil, slipad speldesign och en oväntat obehaglig men samtidigt mysig stämning.
En somrig färgfest
“Splatoon Raiders” handlar om banditgruppen Deep Cut (dök först upp i “Splatoon 3”), när de kraschlandar kring ett gäng mystiska öar under en av deras skattjakter. Spirhalite Islands är lite av en oupptäckt paradisö, med en minst sagt kuslig baksida. Här finns nämligen seriens obehagliga fiskvarelser till fiender i mängder, men även dolda skatter som gänget vill åt.
Vi spelar som gängets pilot, som får i uppdrag att röja undan de fula fiskarna och samla skatter. Det här sker på korta banor, som ofta handlar om att just besegra horder av fiender med seriens ikoniska färgvapen och samla skatter.
Spelet är barnsligt skoj och inte minst beroendeframkallande. Nintendo har verkligen fått till en tillfredsställande speldesign – från allt i hur det känns att skjuta på fienderna till hur man hela tiden blir starkare genom att uppgradera sin karaktär och utrustning. Det är härligt kaotiskt med galna mängder fiender på skärmen samtidigt och minst lika många projektiler att akta sig för. De har lånat friskt från en mängd olika källor och kokat ihop en riktigt smarrig skaldjurssoppa till spel – med kaoset från “Diablo”-serien, de omöjligt många projektilerna från bullet hell-spel som “Vampire Survivors” eller årets “Saros”, en nypa inspiration från extraction shooter-genren med grundkonceptet från “Splatoon” med färgerna.
Den här märkliga blandningen fungerar förvånansvärt bra och blir till ett spel som osar av den där hypnotiserande ”bara en gång till”-känslan. Jakten på bättre vapen, fler erfarenhetspoäng och nya uppgraderingar är nästintill berusande på ett sätt som få Nintendo-spel har varit tidigare.
Sex läckra laxar i en laxask
“Splatoon Raiders” är inte ett av de snyggaste Nintendo-spelen jag har sett, men det är inte heller fult. Det är dock väldigt charmigt designat, från de härligt blöta huvudkaraktärerna till de fula fiskarna man kämpar mot.
Det är även tydligt att det här aldrig hade fungerat på din gamla Switch-konsol, utan att den skulle svettas floder och producera få bilder i sekunden. Det händer helt enkelt så galet mycket på skärmen samtidigt som jag ibland inte själv förstår hur jag klarar mig från alla projektiler och slemmiga fenor som vill döda mig.
Förutom sitt fokus på färg är “Splatoon”-serien minst lika känd för sitt poppiga soundtrack som sätter sig på huvudet. På den fronten är “Splatoon Raiders” tyvärr det svagaste kortet i leken, då musiken är väldigt intetsägande och till och med stundtals irriterande. Jag vet inte hur de lyckats klanta sig här, men det är en störande svaghet i ett annat så välslipat spel.
Jag skulle inte heller säga att det bjuder på den mest engagerande berättelsen. Deep Cut-gänget är härligt och dialogen är skapligt välskriven, men premissen finns mest där i bakgrunden bakom allt härligt kladdigt kaos. Då är snarare skådeplatsen Spirahlite Islands och dess blöta invånare det mest spännande i det hela, som fungerar som ett spännande mysterium att nysta i.
En oväntad kandidat till årets bästa spel
När jag ska sammanfatta spelåret 2026 nu när vi kommit ungefär halvvägs trodde jag verkligen inte att en spinoff-titel baserad på “Splatoon” skulle vara en kandidat till ett av årets bästa spel.
Jag har helt enkelt förbaskat roligt när jag spelar “Splatoon Raiders”, även om det inte är helt perfekt om man synar alla vinklar och vrår. Nintendo har än så länge haft lite svårt att sälja in varför man ska uppgradera till en Switch 2, men det här är helt klart en av de starkaste anledningarna till att du ska göra det.