Rent sportsligt är logiken inte svår att förstå. Foote har NHL-meriter och är en etablerad tvåvägsback med kvaliteter som förmodligen gör Färjestads bättre på isen. Samtidigt är han inte den spelförande, offensiva back som de tålmodigt väntat in på en marknad som är i det närmaste död.
Men den verkliga frågan handlar inte om vad han kan prestera på isen.
Den handlar om priset.
Hockey spelas inte i ett vakuum eller parallellt universum. Klubbar är inte längre enbart lagbyggen vars enda uppgift är att vinna matcher. De är varumärken, arbetsgivare, förebilder och representanter för tusentals supportrar och ungdomsspelare. Sponsorer ställer i dag helt andra krav än tidigare. De investerar inte bara i sportsliga resultat utan också i hållbarhet, jämställdhet och samhällsansvar. Det är något klubbarna måste jobba mer aktivt med för att få tillgång till sponsorernas pengar.
Där har Färjestad legat i framkant sett till vilka personer de anställt i dessa frågor och hur de jobbat med hållbarhetsfrågor och sin värdegrund gentemot junior och ungdomar.
På bara några sekunder riskerar mycket av det förtroendekapitalet att urholkas.
Friad i domstol
Cal Foote var en av de spelare som stod åtalade i den uppmärksammade rättsprocessen kring det kanadensiska JVM-landslaget 2018. Samtliga fem spelare friades från åtalet om sexuellt övergrepp. I en rättsstat ska ingen dömas utanför domstolen vilket är en grundläggande princip.
Men juridik och förtroende är inte samma sak.
Foote hade enligt domstolens genomgång inte sexuellt umgänge med kvinnan, men han befann sig enligt åtalet i hotellrummet under händelseförloppet. Det uppdagades efteråt att han ska ha försökt att påverka andra spelare att inte berätta vad de sett. Foote friades likt de andra spelarna men hans namn kommer för lång tid framöver att vara starkt förknippat med en av ishockeyns största skandaler och förtroendekriser på decennier.
Samtidigt blottlade hela affären ett betydligt större systemfel, där Hockey Canada under flera år använde mångmiljonbelopp för att reglera och tysta ned liknande anklagelser. Det bidrog till att skandalen växte långt bortom de enskilda spelarna.
Färjestad är naturligtvis ingen domstol. Klubben har all rätt att skriva kontrakt med vem de vill.
Men en värvning är ett aktivt val.
Min övertygelse är att den här värvningen kommer skada klubbens trovärdighet betydligt mer än vad Foote kommer bidra med på isen.
Det blir också svårt att förena värvningen med den bild som Färjestad under många år har velat förmedla. Klubben säger sig stå för ansvar, inkludering och respekt och har arbetat målmedvetet för att bygga just den identiteten.
Samtidigt är de beredda att ta den PR-smäll som medföljer när de gett en spelare med detta bagage en ny chans. Det skickar en obekväm signal om att sportslig kompetens väger tyngre än den respekt och det förtroendekapital som klubben byggt upp under en väldigt lång tid.
Det vore naivt att tro att den här diskussionen snart kommer att blåsa över.
Carter Hart, en av de övriga spelarna som friades i samma rättsprocess, möttes av burop och hån under Stanley Cup-slutspelet efter sin återkomst till NHL. Vegas Golden Knights försökte inledningsvis undvika frågor om värvningen, men fick senare, efter påtryckningar från NHL, besvara dem offentligt.
Samma NHL, som enligt kollegor i Nordamerika, inte gärna ville välkomna tillbaka spelarna efter den friande domen. Men eftersom de inte hade någon juridiskt grund som kunde backa upp ett sådan beslut stod spelarna fria att skriva NHL-kontrakt igen.
Det här väntar nu, FBK
Även efter den friande domen blev det tydligt att den juridiska processen inte avslutade den offentliga debatten.
Det är den verklighet som väntar Cal Foote och Färjestad.
Varje bortamatch, varje intervju och varje mål, assist eller utvisning kommer att följas av hån och frågor om hans bakgrund. Fokus kommer gång på gång att flyttas från hockeyn till det som hände utanför isen.
Det vet Färjestad.
Det var så klart anledningen till att man inte valde att presentera värvningen i sina sociala medier likt man alltid gör. Det signalerar att man själv är fullt medveten om hur kontroversiell värvningen faktiskt är. Men att försöka tona ned uppmärksamheten förändrar inte verkligheten. Frågorna kommer inte att försvinna.
De kommer att följa både spelaren och klubben under lång tid.
Pandemin lärde svensk idrott en viktig sak. Supportrarnas lojalitet är direkt avgörande och att kärleken måste förtjänas. Supportrar skriker högljutt om en sportdrycks sponsorengagemang till SHL och har lagt fram motioner på styrelsemöten om att inte värva spelare som spelade i KHL efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det är således tondövt att tro att den här värvningen inte skulle skapa frustration och missnöje hos supportrar.
Förvånad att de ens funderade
Det handlar inte om att människor aldrig ska få en andra chans. Men en andra chans måste också motiveras. Den som väljer att ge den behöver kunna förklara varför just den här personen förtjänar den – och varför det är värt priset.
Där har Färjestad fortfarande många frågor att svara på. Frågor som jag är övertygad kommer att kosta energi och som de heller inte kommer gå i mål med.
För i slutändan handlar det här inte om en enskild back.
Det handlar om vilken sorts förening Färjestad vill vara.
Och om vilka värderingar som faktiskt väger tyngst när de ställs mot sportslig framgång.
Just nu är jag mest förvånad över att Färjestad varit beredda att riskera så mycket av sitt förtroendekapital för en spelare som dessutom inte fyller det mest akuta sportsliga behovet i truppen.
Det är en risk de varit medvetna om och som jag är förvånad över att de tagit eller ens funderat på.
Min fråga är:
Hur länge orkar de stå emot?