82-åriga E Jean Carroll lyckades med det till synes omöjliga – att få Donald Trump fälld för sexuellt övergrepp och förtal. Nyligen tvingades han betala över 50 miljoner kronor i skadestånd. Maria Sveland berättar historien om en kvinna som gjort skillnad.
Tänk dig Katharine Hepburn. Eller Barbara Stanwyck. En screwball comedy-hjältinna som pratar fortare än männen, driver handlingen framåt och vägrar underordna sig. Fast i färg. Tänk dig den här kvinnan storma fram i 90-talets New York på höga klackar, iklädd Donna Karan, blonderat hår och rött läppstift. När hon pratar låter det ungefär som om Dorothy Parker och Nora Ephron fått ett gemensamt barn.
Hon har en egen frågespalt ”Ask E Jean” i damtidningen Elle som under de kommande tre decennierna blir en av USA:s mest älskade. Hennes svar är långt ifrån inkännande eller terapeutiska. Hon ber ingen sluta ögonen och känna efter. Tvärtom tycks hon vilja knuffa ut läsaren i livet med humor, lust och kompromisslösa uppmaningar i stil med: ”Never, never, never organize your life around men”.
Hon har en egen teveshow, umgås med kändisar, intervjuar presidenter och rör sig vant mellan Manhattans cocktailpartyn och redaktionsmöten. Hon är en sån som tycks ha knäckt koden och förstått hur man blir fri.
År 1996 står hon på höjden av sin karriär. Donald Trump är vid den här tiden en välkänd fastighetsmagnat med ett ego som redan fyller ett helt kvarter. En dag stöter de ihop i entrén till varuhuset Bergdorf Goodman på Fifth Avenue.
”Hey, du är den där rådgivarladyn!” ropar Trump och E Jean svarar:
”Hey, du är den där fastighetsmagnaten!”
Trump säger att han behöver hennes hjälp med att köpa en present till ”a girl”. Hon blir smickrad och tänker att det kan bli en rolig historia att berätta. Så hon följer med honom uppför rulltrappan.
De skojar med expediterna, flirtar, driver omkring och hamnar till sist på underklädesavdelningen, där Trump håller upp en genomskinlig, purpurfärgad body och säger åt E Jean att prova den.
”Prova den själv”, svarar hon skrattande. ”Det är din färg!”
Han fortsätter att envisas och de går bort mot provrummen. Hon skrattar fortfarande när han stänger dörren.
Attacken kommer så plötsligt att hon slår huvudet i väggen. Först skrattar hon, övertygad om att det måste vara ett missförstånd, en del av leken. Sedan händer det igen. När hon förstår börjar hon göra motstånd, men Trump är betydligt större och starkare. Efteråt har hon svårt att förstå vad som just hänt. Hur kunde en skämtsam flört plötsligt övergå till en våldtäkt?
Var går gränsen mellan före och efter när hela världen förändras på några minuter, samtidigt som allt utanför provrummet fortsätter precis som vanligt?
Hon ringer två nära väninnor. Den ena uppmanar henne att gå till polisen. Den andra avråder henne.
E Jean lyssnar på den senare och gör det miljontals kvinnor har gjort före henne. Hon fortsätter att leva.
När #metoo sveper över världen drygt tjugo år senare är E Jean Carroll över sjuttio. Året innan har Donald Trump blivit vald till president, efter en valrörelse där hans unkna kvinnosyn återkommande stått i centrum. Inte minst genom inspelningen där han skryter om att en berömd man kan göra vad han vill med kvinnor. ”Grab ’em by the pussy.”
När E Jean hör honom säga det blir hon ursinnig. Hon tänker på provrummet igen och på hur han gjorde precis det han nu sitter och skrävlar om. För henne är inspelningen inte bara ännu ett bevis på att USA har valt en misogyn narcissist till president. Det är ett eko från ett rum hon ägnat mer än tjugo år åt att försöka lämna.
Ur vreden växer boken ”What do we need men for? A modest proposal” fram. En överdådig, sorglig, drastisk och rolig sorts självbiografi där hon bland annat gör en lista över ”De mest avskyvärda männen i mitt liv”.
Donald Trump är den sista mannen på listan. Nummer tjugo. Hon beskriver övergreppet på varuhuset 1996 och avslutar med orden: ”And that’s it. I’ve never had sex with anybody ever again.”
Hon var 52 år.
Bakom de höga klackarna, skämten och det röda läppstiftet finns en kvinna som i mer än tjugo år burit på något hon inte kunnat berätta. Inte ens hon, som byggt hela sitt yrkesliv på att ge andra kvinnor råd om kärlek, sex och män, hade något råd att ge sig själv.
E Jean Carroll är ingen Gloria Steinem. Hon marscherade inte i demonstrationståg eller levererade smarta analyser om patriarkatet. Istället arbetade hon för Playboy och Roger Ailes, mannen som byggde Fox News och senare anklagades av en lång rad kvinnor för sexuella trakasserier. Om något var hon en cowgirlfeminist, en sån som hellre rider ensam, skjuter från höften och inte vill vara del av en rörelse.
Inte heller var hon alltid särskilt generös mot andra kvinnor.
När juristen Anita Hill 1991 vittnade inför senaten om att Clarence Thomas, hennes tidigare chef och då nominerad till USA:s högsta domstol, hade utsatt henne för sexuella trakasserier hörde Carroll till dem som offentligt ifrågasatte hennes berättelse. Varför hade Hill inte anmält?
Under många år var hon alltså en som sökte männens erkännande genom att ta avstånd från andra kvinnor och misstänkliggöra den som berättade. Den sortens kvinnor dyker upp med jämna mellanrum, även i Sverige.
Inte minst under #metoo, när vissa aldrig tycktes tröttna på att förklara att rörelsen hade gått för långt. Som gång på gång framhöll rättssäkerheten, risken för falska anklagelser och, fulla av manpati, påminde om männens lidande. Ofta med ett svalt och sakligt tonfall, som om det mest angelägna var att skydda männen från kvinnornas berättelser, inte kvinnorna från vad de berättade om.
Men när #metoo briserar händer något med den 75-åriga E Jean. Den ironiska jargongen räcker inte längre, inte heller distansen. Cowgirlfeministen har fått nog av att rida ensam.
När hennes anklagelse blir offentlig svarar Donald Trump med fyra ord:
”She’s not my type.”
Som försvar är det groteskt avslöjande, som om han kunnat tänka sig våldta henne om hon bara varit snyggare i hans ögon.
Sedan gör Trump det mäktiga män så ofta gör när kvinnor berättar. Han kallar henne galen, lögnare och uppmärksamhetssökande. Han tror fortfarande att det är han som skriver berättelsen.
”Ingen, inte ens presidenten, står över lagen,” säger E Jean Carroll när hon 2019 stämmer Donald Trump för förtal.
Tre år senare träder ”Adult Survivors Act” i kraft i New York. Under ett år får personer möjlighet att väcka civilrättslig talan om sexuella övergrepp som annars hade varit preskriberade.
Carroll tvekar inte. Hon stämmer honom igen.
Och hon vinner.
En jury slår fast att Trump är civilrättsligt ansvarig för att ha utsatt henne för ett sexuellt övergrepp och därefter förtalat henne. I två rättsprocesser tilldöms E Jean Carroll sammanlagt 88,3 miljoner dollar i skadestånd.
Den 9 juli i år betalades 5 625 005 dollar och 48 cent ut till Carroll efter att Högsta Domstolen nekat Trump prövning.
Det större skadeståndet, på 83,3 miljoner dollar, gäller det upprepade förtal som skadat hennes anseende och karriär och utsatt henne för allvarliga hot. Domen fastställdes förra året av en federal appellationsdomstol, och Trump försöker nu få även den prövad av USA:s högsta domstol.
Kvinnan som Trump avfärdade med hånfulla kommentarer om utseendet blev därmed den första som genom en juryprövning höll honom rättsligt ansvarig för ett sexuellt övergrepp.
Det är så osannolikt att jag ibland måste påminna mig om att det faktiskt har hänt. En 82-årig kvinna lyckades med det som presidenter, politiska motståndare och en armé av välbetalda jurister misslyckats med: hon besegrade Donald Trump i domstol och tvingade honom att betala.
Vi talar ofta om #metoo som en revolution för unga kvinnor, men berättelsen om E Jean Carroll påminner oss om att den också var en revolution för de äldre. För kvinnorna som vuxit upp i en tid då man log, svalde, gick hem och aldrig nämnde saken igen.
Förra året gav Carroll ut sin berättelse om rättsprocesserna med den kongeniala titeln ”Not my type: One woman vs. a president”. Boken är skriven i typisk E Jean-stil och beskriver bland annat utseende och kläder på samtliga närvarande i rättssalen, som ett slags svar på de förnedrande frågor hon själv fått utstå om sitt utseende, sin klädstil och sexuella historia. Hon gör sig lustig över hela den smärtsamma, absurda cirkusen. Inte för att hon tar lätt på den, utan för att hon vägrar ge upp sin personlighet för att bli trodd.
Det sägs ofta att #metoo gav kvinnor sina röster tillbaka. Jag är inte säker på att det stämmer. E Jean Carroll hade alltid en röst, och kvinnor har i alla tider berättat för sina systrar, väninnor, mammor och döttrar. Det nya var inte att berättelserna plötsligt uppstod 2017 utan att världen, för en kort sekund, lyssnade.
Donald Trump lever på sin förmåga att dominera varje rum han går in i. Han vill inte bara stå i centrum utan också bestämma vilken verklighet som gäller. Och så kommer denna excentriska kvinna i färgstarka kläder och rött läppstift och vägrar spela den roll han har tilldelat henne.
Hon blir inte den skamsna kvinnan. Hon blir den roligaste personen i rummet. Där sker en väldig maktförskjutning, och kanske är det just den som svider mest. Trump trodde att han var huvudpersonen. E Jean Carroll gjorde honom till en löjeväckande bifigur. Trollar honom. Hon vann inte bara sina rättsprocesser. Hon vann också tillbaka sin egen historia.