Jag fick höra att man förr kunde höra uttryck som: ”Det bästa med Landskrona är närheten till Köpenhamn.”
Det känns så avlägset att det är svårt att förstå, för i dag är Köpenhamn allt annat än nära. Från Landskrona tar en enkelresa med tåg en timme och tio minuter, och en tur- och returbiljett kostar 420 kronor.
Jag var 14 år när bron invigdes, men jag hann med några båtturer och har svaga minnen kvar. Den senaste överfarten gjorde jag 1997 med mormor och morfar. Jag minns att vi åkte kanalbåt i Nyhavn medan regnet öste ner och åskan gick. Det blev också en tur till slottet för att beskåda soldaterna med de långa hattarna, en glass på Strøget och spätta med remouladsås.
Mina morföräldrar, som hade olika nationaliteter, träffades på båtarna. Rent existentiellt har de därför en viss betydelse för mig.
Landskroniterna var på 1990-talet i allmänhet bittra. Industrier hade lagts ner och fotbollslaget spelade i tredje serien. Jag minns att det ansågs för dyrt att handla på flygbåtarna och att relativt få människor tog en sundstur strax före nedläggningen i samband med att bron invigdes. Mycket av snacket under 1990-talet präglades av att ”det var bättre förr”.
När jag som 33-åring flyttade till Helsingborg – det var kärleken som förde mig dit – bosatte vi oss relativt nära båtarna. Att ”tura” blev ett självklart tidsfördriv. Jag fick uppleva människors glädje över båtarna och se hur många som uppskattar dem, både de stora och de små.
I Landskrona har man vant sig för länge sedan. Men vad vore Helsingborg utan båtarna? Det är en skrämmande tanke. Det skulle garanterat skada stadens själ och karaktär.
Om Öresundsbron var den huvudsakliga anledningen till att båtarna försvann från Malmö och Landskrona, vet vi alla vad en tunnel under sundet skulle kunna innebära för Helsingborg.
Låt oss inte bli lurade den här gången!
Niklas Nilsson