Vi kan väl bara avverka dagens dos av Atlanta-homage direkt.
Till att böra med är pressboxen på Mercedes Benz Stadium icke-inglasad, till skillnad från de ljudisolerande bunkrar som många andra VM-arenor förberett för presskåren. Vilket innebär att man faktiskt till fullo hör hur det låter från läktarplats.
Dessutom är pressboxen ackompanjerad av en gratis buffé (mellanösterntema på maten, saudiskt besök till ära) till skillnad från de 200-kronors pastasallader som många andra VM-arenor stoltserar med för presskåren, som tvingar en att ge sig ut i okända korridorer och trappor för att leta upp där vanlig publik köper godare mat för något vettigare priser.
Och just det, vi promenerade hit genom ett livligt men gemytligt downtown.
Sen klev Spanien ut.
Ett lite annat Spanien än det som blev nollat av Kap Verde. För att uttrycka det milt.
Raserad, saudisk försvarsmur
Saudiarabiens coach Georgios Donis pratade på presskonferensen inför matchen om att de övat lågt stående försvar och ”lowblock” under veckan inför mötet med Spanien.
En gameplan som bevisligen fungerade alldeles utmärkt för lilla Kap Verde på samma plats för en knapp vecka sedan.
Men blixten slår inte ned på samma ställe två gånger. Den saudiska försöket till försvarsmur kollapsade direkt.
För Spanien med Yamal och Spanien utan Yamal är två olika saker.
Redan vid 18-åringens första bolltouch gick decibelnivåerna upp. Och redan där kändes de saudiska försvararna rädda och skärrade.
Förutom vid hans 1–0-mål lyckades de ändå ha någorlunda koll på Barçasuperstjärnan, men glömde samtidigt då helt bort att bry sig om Mikel Oyarzabal.
Mikel Oyarzabal är en allt för bra och smart fotbollsspelare för att den nonchalansen ska gå ostraffad.
Och det var den matchen.
Varmt och svettigt
Med andra ord kände man inte att man riskerade missa något sensationellt när man försökte ”beat the traffic” och bege sig ned mot den mixade zonen redan i matchminut 85. Väl där var det redan en hel del journalister som hade samlats kring podiet där de så kallade flashintervjuerna skulle genomföras kort efter avspark.
Jag har nämnt i ett tidigare inlägg att jag ska återkomma till just den här intervjuformen, som Fifa testade för första gången i klubblags-VM förra året. En intervjuform som absolut möjliggör att vi får snabba citat från spelare som haft någon impact på matchen. Men som inte direkt möjliggör för någorlunda hållbar och bekväm arbetsmiljö. För det är svettigt, trångt och armbågarna vassa
Framförallt när det går ett rykte om att Lamine Yamal faktiskt ska dyka upp på podiet.
De spanska journalisterna flockas efter undertecknad och övriga. En stor samling börjar byggas runt det där lilla podiet. En spansk radiojournalist ber mig att inte resa på mig utan stå hukad för att han också ska kunna filma. En annan hittar en lucka som ingen annan hade sett, när han ställer sig bakom och under högtalaren i ett hörn för att sända liveradio och fånga upp citaten.
Då radiojournalisten i fråga också höll monologer stundtals under sin sändning, mitt under podieintervjuerna, så kanske det var för allas bästa att han gömde sig där under högtalaren.
Det var ju dock inte den optimala positionen för att faktiskt lyckas få en syl i vädret och ställa en fråga. Men det är ju inte det lättaste ens om du står öppet, längst fram och synligt.
Framförallt inte i en spansk presskår med en spansk pressansvarig som styr frågefördelningen med järnhand. Också rakt av inhemskt och spanskt.
Ingen Yamal trots allt
Så vad dök upp på detta välbesökta podium?
Vi får matchen lirare och tvåmålsskytten, Mikel Oyarzabal.
Vi får Alex Baena, som tyckte det var kul att få chansen från start tillsammans med både Oyarzabal och Yamal.
Sen ska det vara slut.
Fram tills att plötsligt beskedet kommer att Spanien skickar ut en tredje spelare.
Hoppet tänds. Alla springer från den ”vanliga” mixade zonen mot det där lilla podiet i hörnet igen. Ska det vara den 18-åriga megastjärnan alla vill prata med som faktiskt ska dit?
Nej, det var Dani Olmo.
Ingen ville stanna
Utifrån hur den vanliga mixade zonen sedan fortskrider förstår jag den spanska presskårens desperation över att nå mikrofonen, få ställa frågan och få citat i den så kallade flashzonen.
För det är inte en kotte av de spanska spelarna som ens visar en tillstymmelse till att vilja stanna och prata för den skrivande pressen därefter. Förutom Pedri när han får se en rolig bild som någon har i sin telefon. Rodri stannar även för en selfie med en kinesisk reporter. Ett otyg som lyckligtvis Fifa till väldigt stor del har satt stopp för i mixade zoner i detta mästerskap. Även om vissa bevisligen fortfarande ibland tar tillfället i akt.
Att de spanska storstjärnorna inte stannar överraskar kanske inte. Desto mer överraskande att även alla saudiska spelare går med raska steg rakt igenom presspacket, utan att ens stanna för sina lokala journalistbekanta.
De har ju i och för sig precis förlorat med 0–4.
Men ändå.