– Många som jag tävlar mot är i 20-årsåldern och lite vilda och galna. Ibland gör de saker där man känner ”oj” när man ser det. Vilket i sig är inspirerande. Det gör att jag också ibland måste testa lite galna saker. Samtidigt gör min erfarenhet att jag har rätt bra koll på när det är rätt läge att göra det.
Det är svårt att tänka sig en tid där Malin Baryard Johnsson inte var en av de klart mest lysande svenska hoppstjärnorna. Redan som tonårig ponnyryttare nådde hon stora framgångar, och när de flesta andra får vänta länge på det internationella genombrottet på seniornivå slog hon igenom redan som 21-åring.
Efter att våren 1996 överraskande ha kommit trea i Europafinalen i världscupen – som avgjordes i Göteborg – fick hon ett wildcard till finalen i Genève samma vår. Hon tackade för inbjudan genom att sluta på en stark sjundeplats.
Några månader senare OS-debuterade hon.
Vad hade du svarat om jag 1996 hade frågat om du 30 år senare fortfarande skulle tävla på den högsta nivån?
– Jag tror jag var 25–30 år när jag i en intervju sa att när jag är 50 år tävlar jag absolut inte. Nu är jag 51 år så där hade jag fel, säger Malin Baryard Johnsson och skrattar på nytt.
– Så länge jag fortfarande tycker det är så här kul, och fortsatt kan göra jobbet på ett bra sätt fortsätter jag.
Skrattet har avklingat när hon med en något allvarligare röst fortsätter:
– Jag har vänner som sysslat med andra idrotter och som har fått avsluta sina idrottskarriärer för att åldern har satt stopp. Så jag vet vilken tur jag har som håller på med en sport där det finns möjlighet att fortsätta länge. Med det kommer också en tacksamhet.
Nu ska det sägas att även om Malin Baryard Johnsson tillhör den lilla grupp som fick sitt seniorgenombrott i tidig ålder skedde det inte utan hårt arbete. Hon hade talangen, men för att utveckla den och skaffa sig viktig erfarenhet jobbade hon under ett par års tid hos John Whitaker i England.
Det har inte heller varit en spikrak väg med bara framgångar. Hästar har blivit skadade strax före mästerskap, bommar har fallit vid fel tillfälle och så vidare.
I likhet med i stort sett alla toppryttare har hon under de här 30 åren också haft år när stallet genomgått en generationsväxling, och hon saknat en mästerskapshäst.
I den situationen är hon nu.
Malin Baryard Johnssons guldhäst Indiana, som hon har tagit OS-guld och VM-guld med i lag, tävlar visserligen fortsatt på högsta nivå men stoet har blivit 18 år. För två år sedan bestämde därför ryttaren att Indiana inte skulle göra flera mästerskap – som innebär flera tuffa klasser på ett fåtal dagar.
– Med Indiana tar jag det tävling för tävling, och njuter av varenda fantastisk runda jag får göra med henne, säger ryttaren.
Bakom Indiana bygger Malin Baryard Johnsson för framtiden. Ett arbete utan några garantier, men väldigt lustfyllt.
– Hemma har jag ett gäng ston som är på 150-nivå. Det är ett litet hopp från Indiana – som har gått grand prix och mästerskap – till dem och de lär behöva ett halvår till innan de kan hoppa det allra största. Men de är väldigt roliga att jobba med och gör det bra.
– Potentialen finns absolut där, och jag har fortsatt hoppet och tron att det ska gå vägen. Samtidigt vet jag att mycket kan hända som gör att saker och ting stannar av.
– Ibland har man haft en häst där känslan har varit att den inte kan gå hela vägen, men där något händer som gör att den blommar ut. Andra gånger har man trott att det här kan bli världens bästa häst, men där det visade sig att det blev världens bästa 140-häst. Vilket också kan vara bra, men inte var planen. Så det är först när man går i mål efter en riktigt tuff utmaning som man har ett definitivt svar.
Hon fortsätter med ett snett leende:
– Så jag tar aldrig något för givet. Det kan väl sorteras in under kategorin erfarenhet.
Finns det någon risk att du efter att ha haft en superhäst som Indiana är ”för kräsen” när du letar nya talanger?
– Jag förstår frågan, men jag vet att jag aldrig kommer få en ny Indiana. Fast det sa jag även efter ”Flippan” (Butterfly Flip som hon tog sina första medaljer med) och då fick jag Indiana, säger ryttaren.
– Individmässigt går det egentligen aldrig att jämföra hästar, det är det häftiga med den här sporten. Det går inte att kopiera det jag gjorde med Indiana på nästa häst. I stället får man jobba med dem som oskrivna blad där man varje dag lär känna dem lite bättre och hittar de där små sakerna som gör att vi tillsammans kan ta små steg framåt.
– Det är på många sätt ett evighetsarbete, och också därför som jag 30 år senare fortfarande tycker det är lika inspirerande.
För fyra år sedan var Malin Baryard Johnsson med och skrev ridsporthistoria när hon ingick i det svenska laget som vann VM-guld i hoppning. Det var det första svenska guldet någonsin, och under ryttar-VM i Aachen som pågår den 11–23 augusti ska det svenska laget försöka försvara det.
Men det blir utan Malin Baryard Johnsson. I det svenska laget ingår Henrik von Eckermann, Peder Fredricson, Petronella Andersson, Wilma McMahon och Thomas Ryan.
– Jag har kort och gott inte där att göra. Indiana har som sagt gjort sitt under svensk flagg och de andra är inte klara än. Så det är inte så att jag ligger hemma och gråter för att jag inte är uttagen, säger Malin Baryard Johnsson och ler.
När EM avgörs nästa år, eller kanske om två år när OS avgörs i Los Angeles, kan bilden vara annorlunda. För Malin Baryard Johnsson är inte färdig än.
– Jag hoppas att jag då känner det där suget att jag verkligen vill åka till ett mästerskap. För det betyder att jag då känner att jag har en häst som är redo och som kan göra det på bästa möjliga sätt, säger hon.
Även om Malin Baryard Johnsson är nöjd med den lovande gruppen hästar som hon har betyder inte det att hon slutat leta efter talanger. Det är en ständigt pågående process för alla toppryttare.
Vad krävs för att du ska fastna för en häst – och då pratar vi inte om en meriterad häst utan en ung talang som Indiana en gång var när hon kom till dig?
– Det är ju framför allt känslan jag får när jag sitter på den som är det absolut viktigaste.
Majoriteten av de hästar du har nått framgångar med har varit egensinniga ston som kräver mycket av sin ryttare med Indiana som bästa exemplet. Varför fastnar du så sällan för en lugn och trevlig valack?
– Några av de ston som jag har nu är faktiskt rätt lugna av sig, men visst finns det ett par tokar bland dem också, säger Malin Baryard Johnsson och ler.
– Den enkla förklaringen till varför det ofta blir ston för min del är att min största styrka som ryttare nog är min känsla för hästar. Och den kommer som mest till sin rätt med de här speciella individerna. Jag tror att jag är bra på att låta dem få vara lite tokiga.
– Ska jag rida OS 2028 måste det vara tillsammans med en häst som jag är lika synkad med som jag är med Indiana. För att kunna göra en sådan resa måste jag och hästen verkligen förstå varandra, vara bästa kompisar och göra det tillsammans.
Fakta.Malin Baryard Johnsson
Född: 10 april 1975.
Familj: Maken Henrik Johnsson och parets två barn sönerna Alvar och Ed.
Bor: På Jonstorp gård några kilometer från Norrköping.
Yrke: Tävlingsryttare och driver egen hästverksamhet.
Främsta meriter: OS-guld i lag 2021, OS-silver i lag 2004, VM-guld i lag 2022, VM-silver i lag 2002 och 2018, EM-silver i lag 2001 och 2017, ett SM-guld, tre SM-silver och ett SM-brons, EM-guld i ponny 1990 och EM-guld i lag som young rider 1995, deltagit i tio världscupfinaler – som bäst trea i Las Vegas 2003.
Internationellt genombrott: Sjua i världscupfinalen i Genève 1996 och med i OS-laget i Atlanta samma år som 21-åring.