Esther Arndtzén är medarbetare på kulturredaktionen.
Varje gång jag hör att någon vänder sig till en AI-chatt, alltså en maskin, för att bolla själsliga problem får jag så akut ångest att jag själv hade behövt vända mig till en AI. Jag moraliserar inte, men hjälp? Att chatta om träningsupplägg, deklaration, till och med karriärråd kan jag förstå. Men djupare, existentiella frågor och dilemman – varför inte ta det med en vän eller en familjemedlem, i brist på terapeut?
AI kommer inte att ersätta mänskliga relationer, men kanske får den oss att stå ut ifall vi har en brist på dem? Så vaggas vi in i en falsk trygghet där ChatGPT kan fylla våra grundläggande sociala behov. För det är klart, många människor är ensamma idag. Och det vill ju ingen vara. Eller?
På sistone har det börjat talas om ”solomaxxing” och ”ensamhetsinfluerare”, en trend som handlar om att aktivt välja bort romantiska och vänskapliga relationer för att vara ensam. Nu tror jag inte att denna trend är särskilt utbredd bland vanliga människor, eftersom ensamhet är och kommer att förbli ett stort tabu, men som fenomen säger det något om vår tid.
”Ensamhetsinfluerare” är kort och gott personer som ägnar sig åt det mest störiga man kan göra: skryta om personlighetsdraget introvert och göra det till en dygd.
De heter saker som ”Lanasololife” och ”Drama free diaries”, och dokumenterar en ensam vardag: De äter ensamma, går på stan ensamma, åker på ensamresor. Deras flöden känns ungefär som en Aki Kaurismäki-film, ensliga och melankoliska. Influerarna har förvisso parasociala relationer till sina följare, men inga vänner.
Jag tycker mig se den här mikrotrendens andemening överallt i vår torftiga självhjälpskultur. I rörelsen som uppmanar oss att klippa kontakten med krångliga föräldrar, i hur vi pratar om energitjuvar och ”toxiska” vänskaper, i vårt allt starkare fokus på det egna framför det gemensamma. Vinsten är att helt befrias från sociala förväntningar och komplexa, utmanande relationer. Minsta möjliga risk för skav eller motstånd.
Jag kommer osökt att tänka på Zara Larssons gamla hitlåt ”Ruin my life”, som en positiv uppmaning. ”I want you to ruin my life, you to ruin my life, yeah, to ruin my life / I want you to fuck up my nights, fuck up my nights, all of my nights, yeah”, sjunger hon om att längta tillbaka till en halvkass men passionerad relation. Jag vill inte att någon bokstavligen ska förstöra mitt liv, så klart, men gärna komma in och röra till det. Skapa friktion! Kanske får jag tillfälle att känna något, lära mig något.
Att folk ”solomaxxar” i en tid då den livsfarliga, ofrivilliga ensamheten är utbredd är absurt på ”Black mirror”-nivå. Det visar också hur paradoxal trenden är. Det är knappast de som är ensamma på riktigt som kallar sig ”solomaxxare”. Istället är det de vars ensamhet är ett privilegium, det blir en sorts lyx eftersom det är ett val. Lite som att som medelklass handla second hand för att det är hippt – inte för att man av ekonomiska skäl är tvungen.
Jag tänker på min goda väns åttioåriga granne, och vad han hade sagt. Han är helt ensam, har inga vänner och barnen bor långt bort. När min vän börjar prata med honom i trapphuset en dag blir grannen överlycklig, salig över det lilla umgänge de har. En middag här, en fika där.
”I begynnelsen finns relationen”, som existensfilosofen Martin Buber skrev. Det är bra att vara bekväm med att vara ensam, men är ensamhet verkligen något vi bör uppmana till?
Jag tror att det kan gå snabbt att lura sig själv att man inte behöver andra människor – att nöja sig med att bli tröstad av en chatbot och gradvis förlora både färdigheten och toleransen för mänsklig gemenskap. När trenden gått över, riskerar ensamheten att bli ofrivillig.