Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Tillgången till sällsynta jordartsmetaller utgör grunden för vårt välstånd. Utan dessa kan vi inte bygga vare sig nya smartphones, datorer, bilar, satelliter, högteknologiska vapensystem eller den teknik som behövs för att fortsätta den gröna omställningen. Ja, i princip allt som innehåller någon form av mer avancerad elektronik är bara att glömma.
Därför är det mer än olyckligt att EU i dag måste importera i princip hela sitt behov av kritiska metaller och många andra mineraler från ett alltmer fientligt inställt Kina. Det är ingen slump att det har blivit så.
Peking har i över 30 år systematiskt arbetat för att ta kontrollen över de globala värdekedjorna, väl medvetet om att den som har makten över mineralerna också har makten över andra länder. En lärdom vi i väst glömde bort under några decennier, men som vi på senare år tvingats bli påminda om.
Som förra året, till exempel. Genom att först införa exportförbud på sällsynta jordartsmetaller, och i ett senare skede även utrustningen som behövs för att utvinna dessa, kunde Peking hålla hela västvärlden i ett strypgrepp.
Vi måste börja se den kinesiska kommunistregimen för vad den är, inte vad vi vill att den ska vara
Krisinsikten drabbade Bryssel med full kraft. Även om det kinesiska förbudet främst var en del i det pågående handelskriget med USA drogs även EU in. Det visar inte bara på den moraliska utan även den geopolitiska bräckligheten i idén om Europa som en ”balanserande kraft” mellan Peking och Washington.
Det här var inte första gången Kina använde sin kontroll över mineraler som ett vapen mot oss. Det lär heller inte vara den sista. Vi måste börja se den kinesiska kommunistregimen för vad den är, inte vad vi vill att den ska vara.
Regeringens mineralstrategi som presenterades häromveckan är därför välkommen. Sverige är en av Europas viktigaste gruvnationer och vi står redan i dag för cirka 90 procent av EU:s järnmalmsproduktion. Nya fyndigheter som Per Geijer i Kiruna och Norra Kärr vid Vättern är två lovande projekt som skulle innebära att vårt beroende av sällsynta jordartsmetaller skulle minska.
Ett av de största hindren i dag är att tillståndsprocesser för att få öppna en gruva tar alldeles för lång tid (ett problem som för övrigt gäller byggandet av all infrastruktur, inte minst nya reaktorer). Strategin föreslår därför bland annat att miljöbalken måste reformeras och att en ny myndighet inrättas i syfte att förkorta tillståndsprocesserna.
Det är betydligt mer tveksamt vad en S-ledd regering som måste stödja sig på V och MP faktiskt skulle kunna åstadkomma
Strategin tar också upp orättvisan i att kommuner och regioner med gruvverksamhet inte får ta del av intäkterna. Förslaget att utreda lokal kompensation är ett steg i rätt riktning, även om det går att invända mot hur dagens mineralavgift är utformad.
På kanslisvenska närmar sig dokumentet också den delikata målkonflikten mellan renägare och staten (s. 30): ”Regelverket för statens anspråk på mark- och vattenområden behöver ses över för att bättre möta de utmaningar som Sverige står inför och ge bättre förutsättningar för en samhällsekonomiskt effektiv avvägning mellan olika allmänna intressen och en långsiktigt hållbar användning av mark- och vattenområden.”
Man kan ha synpunkter på delar av strategin och djävulen bor som bekant alltid i detaljerna, men färdriktningen är rätt. En strategi är emellertid bara effektiv om den följs upp. Och den innebär som beskrivet ovan att jobbiga målkonflikter måste hanteras.
Tidöregeringen har visat att den är beredd att ta tag i dem. Det är betydligt mer tveksamt vad en S-ledd regering som måste stödja sig på V och MP faktiskt skulle kunna åstadkomma.
I en värld som blir allt farligare har vi inte råd att lämna walkover till Kina. Att låta vårt lands fulla gruvpotential förbli outnyttjad vore en förlust för hela Europa.