Något min tid i B-språk aldrig ens försökt med, och då gick jag till och med dubbla klasser franska i 9:an. Jag följde klippets metoder, och efter sex månader förstod jag franska på en nivå som skolan aldrig lyckats ta mig till. Efter ett år kunde jag se fransk tv och faktiskt fatta vad som hände.
När jag senare började läsa franska på universitetet blev jag förbannad. Hälften av studenterna var framtida språklärare, men många av dem hade en praktisk språkförståelse som motsvarar vad vem som helst kan nå på ett halvår – om de får rätt verktyg. Däremot kunde de rabbla grammatik som om det vore helig skrift. Predikat, tempus och tungpositioner för korrekt parisfranska … allt det där som får vanliga elever att ge upp innan de ens börjat.
Ersätts med skam
Det är här problemet ligger: svensk språkundervisning har glömt varför språk finns. Språk är inte en formelsamling. Det är ett verktyg för att förstå människor, kulturer och idéer. Vi fortsätter belöna fler språkval, fler meritpoäng, fler grammatiska detaljer – men inte själva upplevelsen av att förstå.
Där den första byggstenen av lyckad språkinlärning är kristallklar: att känna igen ord i en kontext och plötsligt förstå vad som händer. Den känslan är magisk. Den bygger självförtroende. Den gör att man vill fortsätta. Men i dagens skola ersätts den med press, skam och känslan av att vara dum. Det är inte konstigt att det bara är grammatiknördar som orkar bli lärare.
Sverige behöver inse att den metakunskap och inspiration som krävs för att vilja fortsätta leva med ett tredje språk är skolans sanna uppgift. Lär en unge spanska och hen kommer glömma allt vid 22; lär hen att känna igen riktig språkinlärning och alla världens språk är inom räckhåll.
Johan Jigsved