I Sverige provoceras många av idén om att det finns en kulturform som står över den folkliga eller den populära kulturen. För att bli förlåten som kulturelitist i Sverige måste du kombinera elitismen med någonting underhållande, excentriskt eller charmigt.
Ett exempel är dirigenten, tonsättaren och kritikern Sten Broman, som blev programledare för ”Musikfrågan Kontrapunkt”, ett slags folkbildande frågesport om klassisk musik. På 1960-talet hade programmet som mest 12 miljoner tittare i de nordiska länderna.
En sådan persons kulturelitism, som bland annat uttrycktes i en sågning av dragspelet och dess repertoar , kunde många ha överseende med eller till och med beundra. Men det var under en tid då högkulturen också hade en bredare publik. I dag har högkulturen snarast förpassats till subkultur.
Ingen politiker med självbevarelsedrift skyltar med verklig kulturelitism i dag. Reinfeldts skyltande med sitt ensidiga Läckberg-läsande var nog medvetet, och Ebba Buschs okunskap om vilka som skrev Giftas och Gösta Berlings saga lär snarare gynna henne politiskt.
Från högerhåll angrips kulturelitism med argument om att det är marknaden som avgör värdet på varor och tjänster, även kulturella sådana. Från vänsterhåll brukar kulturell elitism anklagas för att vara hierarkisk, exkluderande och klassföraktande. Högern hänvisar till marknadsargument, vänstern till politik. Sådana perspektiv kan lätt bli torftiga.
Marknaden har en tendens att göra majoritetens smak till den dominerande. Kulturelitismen bygger på motsatt logik, nämligen att smaken hos en liten initierad grupp står över den populära.
Det finns etablerade exempel på detta. Svenska Akademin är en av de få verkligt fristående kulturelitistiska organisationer som finns i vårt land. Dess aderton medlemmar anses vara så pass kvalificerade att en nobelprisbelönad författare har betydligt högre status än en massäljande deckarförfattare.
Inte ens när en genomsnittlig nobelpristagare är som mest i ropet kvalar pristagaren in på bibliotekens 50-i-topp-lista över utlånade böcker. På frågan om varför Jan Guillou inte kommer att få Nobelpriset svarade Horace Engdahl: ”Han är ju redan på folkets korta lista. Varför ska vi in och trängas där?” Det citatet speglar de olika världarna ganska bra.
Högkultur är inte detsamma som vänsterpolitiskt styrd kulturproduktion. Men det är lätt att förstå varför många gör den associationen. Den radikala vänstern fick nämligen stort inflytande över kulturinstitutionerna från 1970-talet och framåt. Detta exemplifieras av de till kultur förklädda propagandaverksamheter som då och då dyker upp och får stort utrymme i sensationspressen.
Högkultur handlar om estetik, verkshöjd och komplexitet. I den bemärkelsen är kulturell politisk propaganda i det närmaste motsatsen till högkultur. Den har paradoxalt nog mer gemensamt med massproducerad populärkultur än med högkultur genom sina svartvita budskap och enkla verkningsmedel.
En seriös, offentligt finansierad högkultur tar idén om armlängds avstånd på allvar. Det hindrar givetvis inte att högkulturella verk kan ha politiska undertoner och budskap, men det är något helt annat än att kulturinstitutioner tilldelas pengar utifrån ideologiska principer. Ett skräckexempel på detta är dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnkes paroll om att vi behöver en ”kulturrevolution” och hennes partis förslag i det famösa dokumentet ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, där det i en nästintill orwellsk anda proklamerades att:
”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.”
Högkultur är inte statligt finansierad propaganda.
För det andra sitter högern fast i ett förenklat perspektiv som historiskt sett är främmande för borgerligheten, nämligen att marknaden avgör vad som är bra kultur. Ju mer framgångsrik en kulturprodukt eller tjänst är på marknaden, desto bättre anses den vara – en inställning som man inser är absurd så fort man ägnar den en seriöst tanke.
Ingen skulle påstå att världens kommersiellt mest framgångsrika restaurang, McDonald’s, erbjuder den högsta kvaliteten på mat- och restaurangupplevelser. I andra ändan är det få har några invändningar mot att de som bedömer världens bästa mat- och restaurangupplevelser utgör en liten grupp smakexperter på Guide Michelin. Stjärnrestaurangerna är inte kommersiellt framgångsrika. Utöver de extremt höga priserna måste de ofta finansieras med andra medel, inte sällan från enklare restauranger i samma koncern, nästan som ett slags inneboende mecenatsystem.
I dag betalar en genomsnittlig svensk omkring 40 procent i skatt jämfört med cirka 7–8 procent år 1900. Kulturens andel av dagens offentliga utgifter ligger på runt en procent. Alltså går en hundradel av det du betalar i skatt till kultursektorn. Det är svårt att göra historiskt jämförbara beräkningar, men en grov uppskattning är att andelen av skatten som gick till kulturbudgeten år 1900 var cirka en halv procent. Det är alltså, relativt sett, hälften så mycket som i dag. Men samtidigt är den totala skattebördan i dag cirka sex gånger så hög som år 1900.
Ska man vara realistisk kommer kulturbudgeten nog inte att sjunka till förra sekelskiftets nivåer.
Det gäller att hitta andra sätt att bedriva bra kulturpolitik och ta till vara det bästa i flera olika system. Ett embryo till en sådan lösning, som fått alldeles för lite uppmärksamhet, är kulturskribenten Anders Q Björkmans idé om att införa ett kulturbidrag som arbetsgivare kan erbjuda och som kan användas på samma villkor som dagens friskvårdsbidrag.
Ett sådant kulturbidrag skulle kunna begränsas till att endast användas för definierade former av högkultur som finansieras helt eller delvis via mecenater eller offentliga bidrag. Att finansiera all kultur inklusive den som endast existerar på marknaden är i princip detsamma som att subventionera olika aktörer på samma marknad och därmed störa konkurrensen. Och genom att gynna kultur som inte anses vara högkultur riskerar man att missa viktiga kvalitetsaspekter.
Ett sådant kulturbidrag skulle alltså kunna användas till verksamheter som inte bär sig själva men som håller verkshöjd, exempelvis – men inte uteslutande – teater, opera, klassisk musik, klassisk dans, litteratursamtal och annan kultur som helt eller delvis tillkommer utanför marknadens domäner. Det vore ett system för frivillig elitism, bekostat av företagen och momsbefriat av staten. Den enskilde skulle åtnjuta valfrihet, och bidraget skulle komma de kulturformer som inte helt kan finansieras genom marknadens försorg till del.
Ända sedan antiken har man gjort en hierarkisk åtskillnad mellan högkultur och folkkultur, mellan det exklusiva och det populära. Dessa normer har traderats genom hela den västerländska civilisationens historia. Precis som många traditioner och normer är de svåra att förklara rationellt. De utgör ett slags tyst kollektiv kunskap. Den finns till för att göra samhället och individen kulturellt rikare. Låt oss finansiera dessa kulturformer på ett bra sätt.