Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I mars i år arrangerades den digitala konferensen ”Backlash? Gender-inclusive language in a time of resistance”. Titeln var formulerad som en fråga, men svaren som presenterades lämnade inte mycket utrymme för tvivel. Från världens alla hörn rapporterade forskare om hur politiker, myndigheter och akademier börjat attackera könsneutralt och inkluderande språk.
Men diskussionen om språkets roll i könsförtrycket är långt ifrån ny. En pionjär var Frida Stéenhoff, författare och debattör, som på tidigt nittonhundratal tog upp det ojämställda titelbruket. Då var titelbruket i Sverige fortfarande levande, och tre titlar fungerade i alla lägen: Herr för männen och fröken eller fru för kvinnorna. Kvinnornas titlar avslöjade alltså civilstånd, männens inte. Det här ställde till det för kvinnorna. Titlarna rangordnade. En fru var nämligen mycket finare än en fröken. Värst var det ändå för alla ogifta mödrar – som vid varje möte måste skylta med sin skam.