Farshid Jalalvand är fil dr i mikrobiologi och skribent på kultursidan.
I novellen ”Modersmålsläraren” av Anton Tjechov finns ett citat som träffsäkert sätter fingret på en av den tänkande människans eviga strider: ”Det finns ingenting mer fruktansvärt, kränkande och deprimerande än banalitet.”
Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Att stiga upp för tidigt varje dag, inta sina fem Livsmedelsverket-rekommenderade måltider, köa, arbeta, kallprata, diska, tvätta, handla – därtill tvingas ta del av samma tio kändisars platta ”tankar” i medierna – ja, det går inte att påstå annat än att angreppet från vardagens monotoni är absolut och obarmhärtigt.
Inför denna fruktansvärda och deprimerande störtflod har människan endast två val: kapitulation eller motstånd.
Kapitulation är enkelt, men motstånd – för den som väljer kampen – kostar. Till exempel kan en motståndsman inte samtidigt vara en ”det som ligger längst upp på högen”-man, och en motståndskvinna kan inte vara en ”har leggings och linne varje gång jag går utanför dörren”-kvinna. I striden mot existentiell leda finns inget utrymme för slöhet.
Tyvärr är det många bland oss som har underkastat sig bekvämlighetens tyranni. Det främsta kännetecknet för detta är deras totala likgiltighet inför vad de har på sig: trött fladdrande mjukisbyxor, alldeles för intimt avslöjande tights, optimistiskt inköpta t-shirts samt andra illasittande plagg i trikå- och syntetmaterial. För en del av dessa har den offentliga och privata sfären fullständigt smält samman – det som var träningskläder och pyjamas för 40 år sedan syns nu i stadsbilden vart man än vänder huvudet. Det ter sig nästan som om vissa går till sängs, stiger upp, och vistas i offentligheten i exakt samma plagg.
Utöver somligas bekvämlighetsträldom finns andras estetiska vansinne. Omaka kläder, groteska sneakers, tyger som skär sig mot varandra – ja, en total brist på eftertanke kring hur man är klädd.
Jag misstänker att det uppfattas snobbigt att påpeka detta, men jag skriver denna text i all välmening. Ni förstår, det finns ett pris att betala för dessa brott mot estetik och anständighet. Det är 1) andras välbefinnande och 2) det egna välbefinnandet. När man har insett dessa saker bör en klok människa ändra modus.
Vad gäller den första punkten är saken mycket enkel. Vi är varandras offentliga utrymmen. Alla människor får en reflexmässig känsla av tillfredsställelse av att vistas i skönhet. Tänk på sommarens alla skrytbilder på sociala medier: blågröna hav, vackra berg, stilla sjöar, prunkande grönska. Lägg därtill: mysiga kaféer, eleganta krogar, barer med humörhöjande inredning. Det är ingen som lägger ut bilder på parkeringsplatser, livsmedelsbutiker, slitna busshållplatser, gråa betongfasader.
På samma sätt är det med hur individer väljer att framträda i offentligheten: de estetiskt tilltalande höjer humöret, medan de estetiskt utmanade väcker en ospecifik irritation i ens undermedvetna.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer talade rent av om den ”estetiska kontemplationen”. Enligt honom är livet en oupphörlig ström av viljans otyglade dominans över psyket. Man vill ha saker, och när man får dem blir man endast kortvarigt nöjd, innan begäret efter något nytt tar över ens inre liv. Enligt Schopenhauer är konsten – estetiken, skönheten, det sublima – en av få saker som tillfälligt kan upplösa viljans grepp om oss. Det vackra och det sköna förflyttar individen till ett annat plan, bortom de vardagliga banaliteterna, förbi ekorrhjulets monotoni.
Människor är naturligtvis inte konstverk, men de kan likväl ha ett estetiskt värde för varandra. Att vara ett vackert inslag i andras liv förhöjer humöret och bidrar till allmän förfining. Naturligtvis gäller även det motsatta: vill man vara en mänsklig version av ett förfallet garagehus är intrycket man ger andra också därefter.
Men man klär sig inte endast för andra. Det är ännu viktigare vad klädsel gör med ens självbild. Och det finns ett vetenskapligt fält som specifikt undersöker detta. Forskare som studerar ”enclothed cognition” (ungefär: kläders inverkan på kognitionen) har bland annat hittat följande resultat: personer som har på sig labbrock – ett plagg som associeras med vetenskaplighet, noggrannhet och intellektuell skärpa – gör färre misstag jämfört med personer som har på sig sina vanliga kläder när de får uppgifter att lösa.
En annan studie fann att personer med formella kläder uppvisade större självsäkerhet (och hade mindre beslutsångest) jämfört med personer med ledig klädsel. Ytterligare en studie visade att kvinnor med högklackade skor är mer handlingskraftiga och tänkte mer i abstrakta banor jämfört med kvinnor i platta skor – något som forskarna tillskrev upplevelsen av förhöjd maktkänsla.
Även om det inte råder vetenskaplig konsensus kring idén om ”enclothed cognition” anser jag det vara sannolikt – inte minst på grund av egna erfarenheter – att den fysiska upplevelsen av att bära ett plagg och det plaggets symbolvärde påverkar hur vi tänker, känner oss och presterar.
Vilket för oss tillbaka till motståndet mot banaliteten. Den franska 1800-talspoeten Charles Baudelaire skrev en gång angående sin tids pråliga dandys: ”Vare sig dessa män låter sig kallas raffinerade, otroliga, vackra, modelejon eller dandys, så har de alla samma ursprung, i sitt motstånd och sin revolt är de alla del av en och samma karaktär, är de representater för det bästa i det mänskliga högmodet, för det idag blott alltför sällsynta behovet av att bekämpa och nedgöra trivialiteten.”
Det citatet rymmer stor visdom! Man kan vandra genom livet i mjukiskläder och leggings, stretchjeans och byxor med resår i midjan, i urtvättade t-shirts och polyesterlinnen, i fotriktiga skor och trikå, ja, man kan bekvämt och motståndslöst följa strömmen som en död fisk tills ens tid på planeten kommer till ända.
Eller så kan man välja att göra motstånd. Man kan förvägra slöheten, och genom att göra en ansträngning med sin yta förändra sin egen sinnesstämning, öka sina medmänniskors tillfredsställelse, rent av höja vardagen över banalitetens rand. Skönhet är i slutändan en viljeakt. Varje vacker utstyrsel är en motståndshandling.