Det har kommit en undersökning som visar att göteborgare tycker de är trevligare än andra. När jag läser denna nyhet om hur självgoda göteborgare är slås jag av den fruktansvärda insikten: jag är själv en självgod göteborgare.
Nej, visst, den som hör min ljuva stämma och tydliga diktion kan snart sluta sig till att jag är skåning – men jag har faktiskt bott här i stan sedan 1900-talet. Och har vad det lider blivit närmast löjligt lokalpatriotisk.
Kanske för att jag bor i Lundby – och precis som undersökningen visar tenderar Lundbyborna att ligga högt upp på nöjdhetsskalan. Kanske för att jag, återigen helt i enlighet med undersökningen, får rycka ut till försvar när staden hånas för att vara otrendig och efterbliven av dryga besökare av Bokmässan och Way out West.
(Men ärligt: jag är hellre efterbliven än skitnödig.)
Alltså: Jag älskar mitt kvarter (Kville), jag älskar min boxningsklubb (Majorna), och senast igår satt jag i bastun på Saltholmens kallbadhus, myste och lyssnade på damernas rövarhistorier.
Detta är tre exempel på platser som jag själv upplever som öppna och inkluderande därför att de rymmer alla typer av människor.
Men är det lika öppet och inkluderande för alla?
För precis som att svenskarnas självbild som ett öppet, frisinnat och solidariskt land stämmer allt mindre med verkligheten, finns det all anledning att syna göteborgsbilden.
Vad sägs till exempel om det gamla goda bögknackargöteborg? Hur säkert är det för queers i Göteborg i dag, egentligen? Var finns alla klubbarna, mötesplatserna?
Och för Rafif, som vi kunde läsa om häromdagen, som blev påhoppad för sin muslimska klädsel? Det är väl inte så jävla gott direkt.
Under metoo minns jag kulturarbetarkollegor här i stan (endast manliga såklart) som klappade sig på axeln för att vi inte hade någon Kulturprofilen i Göteborg.
Men sexismen och övergreppen som metoo påvisade var ju knappast isolerade till en enda person, eller en enda plats. Poängen var att de fanns överallt.
Nej, i Göteborg utövas makten ofta i det fördolda. Det är de informella nätverken, den gemensamma bakgrunden, skolorna och familjerna som styr. Man har det jättemysigt och gött – i sitt eget lilla gäng. I sann Göteborgsanda.
Min spaning är enkel: När man börjar bli väldigt nöjd med hur tolerant och öppen och skön man är – då finns det all anledning att vara vaksam. Jag vet inte hur många kulturmän jag träffat i total avsaknad av självkritik eftersom de just sett sig själva som Mjuka Män.
Vilket är detsamma som den yngre versionen Skön Snubbe.
Vilket – I hate to break it to you – är detsamma som att vara en Go Gubbe.
Den goa gubben är med andra ord inte nödvändigtvis så himla go som han verkar – och är samtidigt oförmögen att ta ansvar för sin gränslösa snubbighet.