Metoo, pandemi, krig i Europa, ekonomisk oro, säkerhetshot, desinformation och polarisering har gjort ledarskap svårare – men också viktigare. Erfarenheter av att leda inom kulturens breda institutioner är användbara långt utanför scenerna.
Det finns en rad hos poeten W.B. Yeats som kan lyftas fram i orostider.”Things fall apart; the centre cannot hold” Det är en bild av en värld där sammanhanget brister, där krafter drar åt olika håll och människor förlorar känslan av att ingå i något gemensamt. Raderna skrevs i efterdyningarna av första världskriget och mitt under spanska sjukans härjningar. För mig fångar orden något viktigt i vår tids ledarskapsutmaningar.
De senaste åren har förutsättningarna för att vara ledare förändrats. Metoo rubbade synen på makt, jämställdhet och ansvar. Pandemin stängde publika rum och arbetsplatser. Kriget i Ukraina förändrade Europas säkerhetsläge. Inflationen pressade hushåll, företag och offentliga verksamheter. Desinformation, hat och hot har blivit reella risker för medier, lärosäten, kulturinstitutioner och demokratiska mötesplatser.
Att leda i denna snålblåst är något annat än att förvalta i medvind. Ledarskap handlar alltmer om att skapa riktning när omvärlden skälver, få organisationen att hålla fast vid sina värden när trycket ökar och våga fatta beslut när inget alternativ är utan risk. Att bygga och trygga ”the centre” när ”things fall apart”.
Decennier av uppdrag inom kultursektorn, medier och universitet har övertygat mig: att stå stadigt i en föränderlig omvärld är en avgörande ledningsfråga för institutioner som värnar konstnärliga uttryck, fri journalistik, utbildning, forskning och offentligt samtal.
Därför tror jag att erfarenheter från att leda inom dessa miljöer kan bidra med något viktigt också till andra delar av samhället.
Ett operahus, till exempel, förväntas rymma konstnärlig frihet och ekonomiskt ansvar, hantverk och högspecialiserad teknik, starka professioner och allmänhetens förväntningar, tradition och förnyelse. Samtidigt som det inte bara är en arbetsplats utan också en scen, mötesplats och samhällsinstitution. Huset ska vara öppet men tryggt, långsiktigt men relevant här och nu. Vi ska vara tillgängliga men ha spets, leva upp till vårt uppdrag och samtidigt ha hög egenfinansiering, finnas till för alla och förnya våra konstformer. Och detta medan vi ständigt befinner oss i offentlighetens blick, där varje föreställning, beslut – eller icke-beslut – kan skapa debatt.
Min poäng är inte att de kraven skulle vara unika, utan att de är tydligare inom kulturinstitutionerna. Allt fler organisationer möter i dag samma komplexa verklighet, med fler krav som ofta tycks oförenliga. Ledarskap handlar därför mindre om att välja bort komplexitet och mer om att skapa förutsättningar för människor och organisationer att fungera – och helst blomstra – mitt i den.
Mycket av det som bär ett samhälle och en verksamhet byggs långsamt. Tillit. Kunskap. Kompetens. Kvalitet. Relationer. Samtidigt som vi lever i en tid som belönar det omedelbara. Politik, medier, marknad och digitala plattformar drar ofta åt samma håll: snabb reaktion, tydlig konflikt och mätbar effekt.
Därför krävs samhällsinstitutioner som arbetar med långa linjer. Fria medier som bygger förtroende genom konsekvent oberoende, folkbildning som stärker människors förmåga att förstå och delta och konstnärliga institutioner som ger plats åt erfarenheter och berättelser som inte ryms i det snabba flödet.
De är alla en del av samhällets mjuka men avgörande beredskap. Ett demokratiskt ekosystem där värdet ligger i oberoendet, integriteten och förmågan att hålla samtalet öppet när andra krafter vill stänga det. Det krävs mod att stå upp för det långsiktiga när det kortsiktiga ropar högst och att värna oberoende när trycket att anpassa sig ökar.
Givetvis behöver också näringslivet öppna, stabila, kreativa och tillitsfulla samhällen. Därför måste relationerna mellan företagsvärlden och kulturlivet handla om strategiska allianser och ses som investeringar i den väv av kunskap, kreativitet, tillit och samhällsengagemang som näringslivet ytterst är beroende av.
När ”the centre cannot hold” måste vi ledare skapa sammanhang. Inte genom att kräva enighet eller släta över konflikter, utan genom att bygga organisationer och koalitioner som klarar motsättningar utan att gå sönder. Som hjälper samhället att hålla ihop när det hotar att falla isär.
Christina Björklund, vd på Göteborgsoperan och styrelseordförande för SVT