Spider-Man: Brand new day
Betyg: 3
BIO. ACTION/SCIENCE FICTION. USA, 2026. Regi: Destin Daniel Cretton. Med: Tom Holland, Zendaya, Sadie Sink. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.25.
Oscar Westerholm är filmkritiker och medarbetare på kultursidan.
”Du minns mig inte, men en gång var vi tillsammans.”
Peter Parker (Tom Holland) har skrivit ett brev, närmare bestämt en hjärtekrossad kärleksförklaring, till sin ex-flickvän MJ (Zendaya). Han har nu gått runt och burit på det vikta A4-arket i flera år.
Men rätt ögonblick uteblir, såklart. Problemet är att MJ inte har en susning om vem den där Peter Parker är, trots att de kilade stadigt under hela high school. I slutet av ”Spider-Man: No way home” (2021) lät han nämligen kirurg-trollkarlen Dr Strange lägga en besvärjelse som utplånade minnet av superhjältens verkliga identitet i mänsklighetens kollektiva minne. Tanken var att detta skulle skydda MJ och bästa vännen Ned (Jacob Batalon) från mörkrets krafter, men priset visade sig vara högt: Peter Parker blev helt avskuren från familj och vänner. Han lovade dyrt och heligt att han skulle söka upp dem och berätta den otroligt osannolika historien om den utbredda glömskan, men rätt tillfälle infann sig aldrig.
Och så har fem år plötsligt passerat. Skärvorna efter Peters krossade hjärta ligger fortfarande och dräller på marken. Han ägnar timmar dagligen åt att stalker-scrolla sina gamla vänners profiler på sociala medier. Han vill inte missa något. Studietiden på MIT, festerna, drömmarna.
Det är som om Peter aldrig har varit en del av deras liv.
”Spider-man: Brand new day” är faktiskt en rätt deppig film. Inte så förvånande med tanke på att fjolårets Marvel-film ”Thunderbolts” var ett riktigt glädjelöst gråtkalas. Marvels sammanlänkande universum tycks nu ha ett lite allvarligare, dovare grundackord. Om det stämmer lär vinterns storfilm ”Avengers: Doomsday” bli en stor fet jäkla party pooper.
Inbäddat innehåll
Peter lever isolerad i ett asbestbesudlat förråd på vinden till en fallfärdig hyresrätt i någon grå del av New York där det alltid verkar regna. Där sitter han, som en modern male loneliness-upplaga av Albrecht Dürers djupt melankoliske ängel, bland flottiga snabbmatskartonger, lortiga kalsonger och urdruckna energidrycksburkar och pillar med alla högteknologiska vapen som han fick ärva efter Tony Stark. På sin fritid tar han tunnelbanan ut till förorten för att snacka med sin fasters gravsten. Inte konstigt att han plågas av migrän.
”Du måste ta lite ledigt”, säger hans kontakt vid polisen.
Det blir såklart inget med det. Snart dyker nämligen en riktigt lurig telepatisk skurk upp som kan infiltrera människors medvetanden. Samtidigt håller Peter på att genomgå oroväckande förändringar på DNA-nivå. Han tappar hela tiden humöret – det svartnar bokstavligen för hans blick – och han går bärsärk på sin omgivning. Till allas förfäran dödar han nästan en snut. Spindeln inom honom håller på att ta över.
Tom Holland har blivit lite av en hovnarr i toxiska nätmiljöer efter sin pinsamt träiga insats i Christopher Nolans svårt långrandiga konservativa gubbfilm ”The odyssey”. Som tur är funkar skådespelarens lite valpiga och vilsna uttryck mycket bättre i ”Brand new day”. Inte minst är han oväntat övertygande som ensam ilsken gråtfärdig 20-plus-årig man som tillbringar alldeles för mycket tid framför datorn i sin ostädade lägenhet. Om någon får för sig att göra en film om incel-galningen Elliot Rodger, tja, varför inte sätta Holland i huvudrollen? Jag menar det som en komplimang.