Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | TRUPPMINOR
Sally Longworth, Henrique Garbino och Priscyll Anctil Avoine vill inte att Sverige lämnar Ottawakonventionen (SvD Debatt 26/7). Deras artikel lyfter fram viktiga humanitära aspekter, men illustrerar även den målkonflikt som all säkerhetspolitik ytterst handlar om. Den avgörande frågan är inte om truppminor är ett gott eller ont vapensystem. Krig och minor är avskyvärda, men för små demokratiska länder vars frihet hotas kan det onda vara nödvändigt för överlevnad.
Den centrala frågan är hur Sverige och Nato ska stoppa ett ryskt angrepp mot Norden och Baltikum. På den frågan ger de inget svar. I stället reduceras debatten till truppminornas humanitära och folkrättsliga konsekvenser. Men alternativet står inte mellan minor eller inga minor. Det står mellan att kunna stoppa en rysk invasion innan den når våra samhällen, eller att misslyckas och därmed ge Ryssland möjlighet att ta terräng, begå krigsbrott mot civilbefolkningen och lägga ut långt större mängder okontrollerade minor än något demokratiskt land skulle göra. Den målkonflikten måste tas på allvar.
Ryssland ser sig sedan länge vara i konflikt med väst, landet har gått över i krigsekonomi, och en ny stor mobilisering kan stunda. Enligt ukrainska uppgifter väntas omkring 35 000 nordkoreanska soldater nu att ansluta sig till de ryska styrkorna. Det är mot denna verklighet som våra försvarsbeslut måste bedömas, inte mot en idealbild av hur världen borde fungera och beslut som togs i en tid då illusionen om att storkrig var obsolet fortfarande levde.
När Ottawakonventionen diskuterades i Finland varnade flera militära experter för att avtalet riskerade att bli mer symbolpolitik än säkerhetspolitik. En central slutsats, formulerad på 90-talet av dåvarande forskningsledaren på FOI, Bengt Andersson, var att truppminor främst handlar om att försvåra röjandet av pansarminor och att begränsa angriparens operativa handlingsfrihet. De tvingar fienden att välja framryckningsvägar som gör det möjligt för försvararen att forma slagfältet för mer effektiv bekämpning. Fördröjningsstrid är alltjämt idag en grundläggande del av ett trovärdigt territoriellt försvar och köper tid tills Nato-allierade kan mobilisera och undsätta.
Författarna menar att den tekniska utvecklingen har gjort truppminor mindre relevanta. Erfarenheterna från Ukraina pekar i motsatt riktning – minor tvingar angriparen att koncentrera sig till områden där drönarbekämpning blir lättare att genomföra. Dessutom minskas behovet av egna soldater på de farligaste frontavsnitten, vilket innebär färre egna förluster. Däremot väljer författarna att utelämna tekniska utveckling av truppminor, som innebär programmering så att de har en begränsad verkanstid, vilket gör att våra minor därmed inte utgör samma fara under lång tid för vår civilbefolkning efter en konflikt.
Sverige har inte längre bara ansvar för sitt eget territorium. Som medlem i Nato utgör Sverige en central del av försvaret av Baltikum och norra Finland. Att Sverige inte kan använda samma vapensystem som de länder där svenska markförband ska verka försvårar operativ samverkan med våra allierade, vars civilbefolkning får bära konsekvensen.
Säkerhetspolitik handlar om att välja mellan ofullkomliga alternativ. Den som vill avstå från de kostnadseffektiva minorna, säkert lagrade under fredstid, måste också visa hur samma militära effekt ska uppnås på annat sätt. Det räcker inte att konstatera att vapnet har humanitära konsekvenser, även att inte använda vapnet måste läggas i den humanitära vågskålen.
Det är ingen tillfällighet att Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen alla dragit samma slutsats och inom folkrättens ramar lämnat Ottawakonventionen. Det handlar inte om att dessa demokratiers beslutsfattare värderar humanitära principer lägre, utan om att de gjort en klarsynt bedömning av hotbilden. Det beslutet förtjänar respekt, inte misstänkliggöranden.
Sverige bör dra samma slutsats – helst borde det redan ha gjorts, eftersom det tar tid att lämna fördraget.
Stefan Forss
docent vid finska Försvarshögskolan
Karlis Neretnieks
generalmajor (PA), tidigare rektor för svenska Försvarshögskolan
Patrik Oksanen
strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan
samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga krigsvetenskapsakademien