Oscar Westerholm är medarbetare på kultursidan.
Hur mår Charli XCX?
Tanken slår mig medan jag lyssnar på hennes album ”Music, Fashion, Film”. Om man bortser från musiken till den ärligt talat rätt risiga nyfilmningen av Emily Brontës romantiska tragedi ”Svindlande höjder”, är det popstjärnans första helt nya platta på drygt två år. Den är oväntat mörk och introspektiv, med texter om identitetsförlust och självskadebeteende.
Så var det inte i början. Jag fick upp ögonen för den originella artisten 2017, då hade hon varit aktiv på Myspace och Londons raveklubbar sedan 2008. ”Pop 2” var en minst sagt ambitiös mixtape som samlade material från hennes arbete med elektroproducenten AG Cook. En rolig, infallsrik och förhållandevis sorglös platta med inspel av bland andra Tove Lo och Carly Rae Jepsen. ”Unlock it (lock it)” har i skrivande stund 137 276 675 lyssningar på Spotify. Jag, som lyssnar om och om igen på låtar jag fastnar för, står gissningsvis för cirka hundra tusen av dessa.
Men det fanns ändå något lite knäppt och tygellöst under den glammiga ytan. Frustrerat försökte jag sätta fingret på exakt vad som kändes gränsöverskridande. Var det något med formen? Soundet?
Några år senare, närmare bestämt sommaren 2024, även kallad ”brat summer”, blev det tydligare vad jag reagerat på.
Det snackas alldeles för lite om hur jäkla bisarr ”Brat”-skivan faktiskt är. Ett pop-fenomen, visst. Men de där lite knepiga dragen som artisten visar prov på i ”Charli” (2019), ”how i’m feeling now” (2020) och ”CRASH” (2022) har här skruvats upp till elva. Brötiga oljud och nonsens-texter bryter av det dansanta popskvalet – det är som att veva loss till techno samtidigt som någon försöker sparka dig i skallen. Skivan prålar dessutom med ett vedervärdigt spygrönt omslag.
Sazzy, slampigt, söndrigt. Känslolägen som perfekt förenar sig med XCX lika grandiosa som sköra artistpersonlighet – svartklubbarnas fördömda Marie Antoinette. Bara hon kan göra haute couture av en svanktatuering.
Inte oväntat blev ”Brat” en potent symbol för halv-unga, högutbildade, koksade och emotionellt labila party-nihilister. Den fångade en snurrig, hopplös och lite överspänd tidsanda.
”Music, Fashion, Film” är faktiskt något rätt annorlunda. Det är omöjligt att inte kontrastera den med stökiga ”Brat”, men det märks att artisten har gjort ett försök att – som Virginia Woolf skrev – ”bryta sönder gjutformen”. Det vill säga: förnya sitt uttryck.
I stället för att pusha gränserna med pikanta artistsamarbeten – som låten med Billie Eilish om Charlis trosor på specialutgåvan av ”Brat” – avrundas ”Music, Fashion, Film” med en 83-årig David Cronenbergs tankar om döda odödliga konstnärer: ”They are dead, they are gone. No one lasts forever.”
Jag skulle inte vilja kalla det en ”mognare” artist som träder fram; det finns få saker som är lika osexiga som när kaotiska konstnärer beslutar sig för att växa upp och bli ansvarsfulla. Men något har helt klart hänt. ”Brat” tränger undan tankar på döden med fest och knark. ”Music, Fashion, Film” stannar upp, lyssnar, skämtar lite, ler sorgligt. Festen finns där, men den är inte längre tygellös. Man kan sitta ner i ett lugnt hörn, ta en drink, snacka om John Cale, Marc Jacobs och Martin Scorsese.