Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det har av allt att döma varit ett misstag av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att sparka den tidigare försvarsministern Mychajlo Fedorov. De omfattande protesterna som följt på beslutet visar dock på en otvetydig styrka: Ukrainarna är ett okuvat folk.
Ukrainas engagerade befolkning har genom protester under den orangea revolutionen 2004 och Maidanrevolten 2014 inte följt den auktoritära trend som makthavare lätt frestas till. Trots stora problem med korruption har demokratin i det stora fungerat. Ledare som väljarna har varit missnöjda med har bytts ut.
Även efter den fullskaliga invasionen har befolkningen tagit till gatorna för att protestera mot politiska beslut där de misstänkt att motiven varit korrupta, senast i samband med Fedorovs avgång.
De som höjt sin röst vet vad som står på spel. Tolerans för korruption urholkar inte bara den direkta ukrainska stridsförmågan. Det urholkar även befolkningens uppslutning bakom krigsinsatsen, liksom stödet som andra länder är villiga att ge.
Men framför allt skulle det punktera den framtid som ukrainarna har fått smak för. Inte bara en framtid utan rysk ockupation. Ukraina är mitt under brinnande krig på väg att bli ett land som väljer sin egen väg och som vill bli en del av Europas marknader och samarbeten. De skyddar och utbildar, trots mobiliseringsbehov, särskilt den unga generation som efter kriget kan ta dem till den framtiden.
Ukrainarna tar striden på alla fronter för en demokratisk framtid och mot auktoritärt tillbakablickande.
Så tar ukrainarna striden på alla fronter för en demokratisk framtid och mot auktoritärt tillbakablickande. Ryssland skickar kuvade soldater att dö en meningslös död för sin ledares imperialistiska feberdrömmar. De har slagits tillbaka av en befolkning som vid behov står upp mot sina egna politiska ledare, och än mindre tänker lägga sig platt för främmande makt. Landet har därtill gjort denna frimodighet till sin styrka genom en smart, anpassningsbar och snabbt teknikutvecklande krigsstrategi.
Människor i andra länder ser och inspireras. I Georgien har invånarna trotsat det ryskinfluerade styret och drakoniska lagar i protester för fria val och Europasamarbete. Över 600 kvällar i sträck har de samlats och höjt sina röster.
Under ytan och i exil bubblar samma tankar i Belarus. Så även på sina håll i Ryssland, särskilt när de får hjälp av stigande priser, drönarantända vapenlager, växande repression på hemmaplan och ökande isolering från omvärlden.
Vladimir Putin förlorar för närvarande, och inte bara militärt.