Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Föreställningen om människan och världen som strukturerade av motsatspar går som ett ledmotiv genom det västerländska tänkandet. Redan under antiken tänkte man sig en dikotomi mellan själ och kropp, ljus och mörker, ordning och kaos samt manligt och kvinnligt, för att bara nämna några av de tudelningar som präglat vår uppfattning om tillvaron. I modern tid har den så kallade dualistiska filosofin – att människan består av kropp respektive medvetande – ofta tillskrivits 1600-talsfilosofen René Descartes, som sammanfattade den i uttrycket cogito ergo sum – jag tänker, alltså finns jag.
Eftersom kvinnan i denna struktur knutits till den negativa sidan – till kroppen, mörkret, kaoset – har hon också varit dess förlorare. Kanske är det därför som det dikotomiska tankeparadigmet varit en av de hårdaste nötterna att knäcka för den feministiska filosofin och litteraturen. Att tänka bortom motsatsernas ordning – rentav leva utanför den – tycks ännu fordra en överskridandets konst som behärskas av få.