Jag är nyförälskad. I en idé.
Häromdagen cyklade en tjej på tandemcykel förbi mig och min hund på vår morgonpromenad i Lundagård. En stund senare såg jag cykeln, utan tjej. Baktill stod det: Free seat with great views. Hop on.
Oemotståndligt! Jag skrev till henne direkt att jag följer med vartsomhelst.
Timmarna gick. Inget svar. Jag tog ett extra varv på stan i förhoppning att hitta henne eller cykeln igen. Fruktlöst. På eftermiddagen började jag med vemod acceptera att en strålande chans gått mig förbi. Då kom svaret.
Stine Eriksen (som Sydsvenskan skrev om förra veckan) hade tagit sig till Malmö för att fika med en kompis innan hon skulle hoppa på tåget hem till Köpenhamn. Men kunde jag komma till Malmö och cykla ett par timmar?
Det är något särskilt med att träffa främlingar. Man inser ofta att man har en hel del gemensamt, att man inte alls är så främmande för varandra som man kanske trodde. Nu visade det sig att hon, en trettioårig danska, och jag, en fyrtio-och-några-år svensk, i stort delade samma liberala åskådning. Det är som att en frimärkssamlare slumpmässigt hittar en annan. De är inte heller så många.
Efter några timmar på en tandemcykel genom Malmö var Stine och jag inte främlingar för varandra längre. Vi förstod varandra bättre.
Inom få andra områden är människor, på ett så omotiverat sätt, främmande för varandra som inom politiken. Man håller sig gärna i sin bubbla. Till höger tänker man om dem till vänster att de drivs av avundsjuka och illvilja mot dem som lyckats. Till vänster tänker man om dem till höger att de är egoister och att de rentav är onda. Bekvämt om man inte vill ta någon annan på allvar, förstås, men katastrofalt för tänkandet och för diskussion.
Jag försöker träffa så många meningsmotståndare som möjligt. En sak jag lärt mig är att de, med försvinnande få undantag, vill ungefär det jag vill. De vill att arbetslösheten ska minska, att det ska bli lättare att få tag i bostad och att människor ska ha mer tid att göra sådant som de vill göra. Vi är bara inte överens om hur man kommer närmre målet, ofta har vi rentav diametralt skilda uppfattningar på just den punkten. Och det är okej, mycket är vunnet ändå.
Det här är inte ett subtilt försök att säga att Socialdemokraterna borde bilda regering med Moderaterna. Det tror jag är en dålig idé. Men socialdemokrater och moderater skulle nog må bra av prata med varandra, att se var skiljelinjerna faktiskt går och var samsynen faktiskt finns, för det gör den.
Om inte annat kan de vässa de egna argumenten när de tar varandra på större allvar. Vi väljare skulle förhoppningsvis få bättre politik, och vi skulle definitivt få et mindre tröttsamt politiskt samtal.
Och mitt nyförälskade strå till stacken? Är du kanske vänster och lite nyfiken på vad en liberal (Obs! Inte liberalpartist) egentligen är för sorts människa? Hör av dig så tar vi en fika, en öl eller en cykeltur!
Fredrik Kopsch är Lundabo och chefsekonom på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.