Carolina Söderholm är skribent på kultursidan.
– Ibland kan jag få hjälp av en sådan som August Strindberg. Titeln på min utställning, ”Blå rymd gul himmel” har han hjälpt mig med.
Vi står i galleriets ljusa sal, omgiven av hennes senaste målningar med drömska, flyktiga skyar av lysande blå och gula penseldrag. Under senare år har hon väckt stor uppmärksamhet när hon berättat om sina samtal med bortgångna personers andar. Vi dyker rakt in i det kittlande ämnet. Hur går det egentligen till när Cecilia Edefalk får sina andliga budskap?
– Jag kallar det för att koppla upp mig, som att skicka upp en antenn. Det börjar alltid med att jag ställer en fråga. Det gäller bara att man frågar rätt ande, annars kan det bli komplicerat. Men jag hör inte röster, svaren kommer till mig som ordbilder, säger Cecilia Edefalk.
Med ett leende påpekar hon att August Strindberg är den ande som alltid tar plats i intervjuer. Kanske för att det var han som först kom till henne, en varm sommardag 2003 då hon slagit sig ner i Tegnérlunden i Stockholm där hon bor. Mötet med honom inleder också boken ”Mina ord” (2024) om sina samtal med döda kollegor som Hilma af Klint och Kazimir Malevitj. Självklart blir också jag nyfiken på Strindberg, denne stridbare nationalikon. Hur upplever hon hans ande?
– Han är väldigt intelligent och vidsynt numera, på andra sidan. Han öppnar upp saker och ting och benämner dem på ett nytt sätt för mig. Så han har varit mycket hjälpsam. Redan när jag gick på konstskola var jag road av hans märkliga fotografier av stjärnhimlen och tyckte mycket om hans måleri.
I vårens nya dokumentärfilm om Cecilia Edefalk, ”Jag är inte här, jag drömmer” (SVT Play), får tittarna följa med till Nationalmuseum. Just då kämpar hon själv i ateljén med en serie röda målningar. På museet stannar hon till vid olika historiska verk för att fråga de bortgångna konstnärerna hur de arbetat med färgen rött. Svaren hon får är ofta lika sakliga som oväntade.
Jag undrar hur det fungerar rent praktiskt, med så många döda målare samlade på en plats.
– Det är inte så att andarna tränger sig på och ropar, det skulle ju bli stökigt. Jag måste alltid själv bjuda in och be om att få kontakt.
Framför oss i galleriet hänger en solgul målning med några himmelsblå streck som Cecilia Edefalk kallar ”Stopp/gå”. I vissa av utställningens halvabstrakta bilder kan man ana närvaron av figurer, eller ögon som plötsligt möter ens blick.
– Färgen har en egen kraft. När jag målar uppstår olika saker ur färgen, som jag själv inte visste fanns. Ibland får jag till mig olika råd eller ord. Här var det ”stopp”, följt av ”gå”. Tidigare har jag arbetat väldigt intellektuellt med titlar, men dessa har kommit mer intuitivt och omedelbart.
Cecilia Edefalk började på Konstfack som artonåring, följt av Kungliga konsthögskolan i Stockholm. När hon 1988 debuterade på Galleri Wallner i Malmö såldes alla målningar innan utställningen ens öppnat. Bland dem fanns de betydelsefulla verken ”Dad” och ”Baby” som skulle ge henne en spektakulär position inom svenskt konstliv. När ”Dad” klubbades på auktion 2004 blev det den dyraste målning som sålts av en levande svensk konstnär. 2010 hamnade istället hennes ”Baby” i toppen. Samlaren som ägde verket sålde det för 5,9 miljoner kronor på auktion – ett rekord som höll i ett helt decennium.
Men raketstarten på karriären var inte enbart enkel att hantera.
– Jag hade arbetat i flera år inför min första utställning, och sedan försvann alla målningar så snabbt, säger Cecilia Edefalk när hon ser tillbaka på genombrottet.
Hon blev postmodernisternas älsklingskonstnär efter en utställning på ett galleri i Stockholm 1990. Debatten stormade kring serien av bilder, ”En annan rörelse”. Alla föreställde samma motiv, inspirerat av ett fotografi i ett magasin: en ung man som smörjer in en kvinna med sololja på ryggen mot azurblå fond. Att Edefalk i sin tolkning utlämnade flaskan med olja gav målningarna en mångtydig, sensuell men också oroande karaktär.
– Jag tyckte att målningarna i min debututställning bara blev konsumerade, att folk inte tittade ordentligt. Jag kunde inte göra nya sådana verk i den snabba takt som efterfrågades. Därför målade jag samma motiv i alla bilder men gjorde dem olika stora, för att se vad som hände då.
Än idag dröjer ibland missuppfattningen kvar att hon i postmodernismens anda ägnade sig åt att ironiskt kommentera reklamens och massmedias bilder.
– Men jag har aldrig arbetat med ironi, säger Cecilia Edefalk.
I sitt fängslande sommarprat från 2013, som finns kvar på SR Play, säger hon att konstnärens yrke kan vara att lyssna på sin ”inre värld och förmedla det till andra så att de kan komma i kontakt med sin”. Jag frågar om hon fortfarande tänker så.
– För mig handlar det om innerlighet. Det låter kanske kvalmigt. Men om man verkligen analyserar ordet är det nog vad nästan alla konstnärer försöker uppnå. Jag tror att det stillsamma påverkar mer än man tror. Jag vill att betraktaren ska känna frid, hopp och energi.
Cecilia Edefalk klargör bestämt att hon aldrig varit religiös. Kontakten med det andliga ser hon som en form av känslighet, att nå fram till något besjälat. Det gäller inte bara konsten utan även naturen. På Galleri Arnstedt hänger en havsvy som hon målat med utsikt över Hallands Väderö. Den snäckvita färgen har hon blandat med kalk från franska distriktet Champagne, som hon malt i ett Höganäs-krus. Samtidigt ställer Ystads konstmuseum i sommar ut en svit utsökta blomsterakvareller som hon gjorde under sent 1970-tal, tecknade med känslig realism. I Östra Karup visar hon även ett par skira teckningar av maskrosor som hon gjort med silverstift, en teknik som renässansens Albrecht Dürer använde sig av. Med tiden blir de silvriga linjerna gyllene.
– Jag gillar maskrosor för de är så vackra, glada och betydelselösa, men ingen vill ha dem.
Här finns ett släktskap med de analoga fotografier i silvergelatin som Cecilia Edefalk tidigare tagit av fält med maskrosbollar.
– Många associerar maskrosbollen med förgänglighet, men de är fulla av frön och nytt liv. Det går att höra budskap också från olika växter och stenar. Man måste tillåta sig själv att lyssna och inte vifta bort det. Det är en viss typ av känslighet som jag tror är väldigt svår att behålla i dagens samhälle när det är så mycket annat som pressar på. Vi konstnärer är privilegierade som kan ägna oss åt det.
Fast det betyder inte att vända ryggen mot vad som pågår utanför ateljén.
– Genom att komma i kontakt med den inre världen öppnar man också en känslighet för att ta in omvärlden. Har man kontakt med sig själv blir man inte så lätt påverkad av det yttre, eller låter sig skrämmas av allt som sker.
De senaste åren har hon märkt ett kraftigt växande intresse för den andliga aspekten av hennes arbete.
– Tidigare hade jag nog uppfattats som en knäpp människa. Idag finns en helt ny medvetenhet, ett behov av att förstå att det finns en annan, parallell verklighet, säger Cecilia Edefalk.
Hon känner sig hemma i Skåne, hennes mamma kom från Lund. Tillsammans med sin son hyr hon ett ställe vid Hovs kyrka och har tillbringat flera dagar på den spektakulära bilshowen Aurora i Båstad. Familjens katt har sonen döpt till Jesko efter en av den skånska supersportbilen Koenigseggs senaste modeller.
– Jag tycker det är kul med bilar också. De kan vara otroliga, skriv det! Så man förstår att jag inte är helt uppe i det blå.
Utställningen på Galleri Arnstedt pågår till och med 29/7. Utställningen på Ystads konstmuseum till och med 30/8.