Amerikanska Katie Kitamuras roman ”Audition” inleds med att en medelålders skådespelerska möter den unge Xavier på en restaurang. Läsaren vet inte än vad de har för relation, men kvinnan reflekterar över hur det framstår, laddningen dem emellan kan misstas för åtrå. Så kliver hennes man plötsligt in på restaurangen, men går snabbt ut igen.
Många scener i den korta romanen är osäkrade på liknande sätt. Interaktionerna mellan den inte namngivna jagberättaren och hennes man Tomas, mellan henne och Xavier och kollegorna på teatern utelämnar alltid en del, och olika tolkningar av situationen öppnar upp sig.
Xavier har sökt upp henne på teatern där hon repeterar en pjäs för att han tror att hon kan vara hans biologiska mor, han har läst en gammal intervju med henne där det står att hon tidigare lämnat bort ett barn. Men det är ett missförstånd, eller en lögn skapad av journalisten. I själva verket hade hon gjort en abort och kan alltså omöjligt vara hans mamma. Samtidigt tycker hon sig se att han härmar en rörelse hon upprepat i många filmer, som ett slags skådespelar-tics. Han spelar hennes son.
Hela romanen tycks ibland vara en metakommentar om teaterns och skådespeleriets möjligheter
Detta är en roman som är strängt komponerad, hela tiden glider skådespeleriet in i ramhandlingen, till en punkt där det är svårt att skilja det ena från det andra. Det är elegant och återhållet. Men är det mer än så?
I slutet av bokens första halva förbereder hon sig för att repetera en scen som dramatikern beskriver som ett genombrott där karaktären ”når över till den andra stranden”. Men hon tolkar manuset som att dramatikern försökt få ihop två olika karaktärer utan att veta hur det ska gå till. Att hon inte lyckas gestalta scenen beror på brister i dramatikerns text, inte hos henne själv, tänker hon.
Klipp till bokens andra del. Som visar sig vara ett parallellt universum där Xavier faktiskt är hennes och Tomas son. Hon har blivit klar med vad som kan tolkas som samma pjäs som i första delen, en otrolig succé, och kan inte förstå att hon tidigare tvivlade på texten.
Hela romanen tycks ibland vara en metakommentar om teaterns och skådespeleriets möjligheter:
”När jag drog andan och klev fram i ljuset tycktes oräkneliga vägar veckla ut sig framför mig, förgrena sig och sedan förgrena sig igen, så att jag varje gång bländades av scenens oändliga oförutsägbarhet (…)”
Romanen glider in i något som liknar vansinne och får aldrig helt en upplösning
Förlaget tar fasta på att romanen handlar om att ”återskapa de roller vi spelar varje dag”. Men frågorna jag antecknar i min anteckningsbok är: Vad vet vi egentligen om hur andra människor uppfattar oss? Och kan vi någonsin vara säkra på att hur vi uppfattar dem och oss själva är sant? Fenomenologiskt finns här en hel del att grotta i.
Xavier flyttar under en period in hos sina föräldrar, vilket ställer relationen till mamman på sin spets. Läsaren får ta del av jagberättarens tankar om alla små nyanser i interaktionerna. Hur något hon tagit för givet kastas om och visar sig vara på ett helt annat sätt. Först säger hon med bergfast övertygelse att hon och Xavier står varandra närmast, att det är Tomas erkännande han saknar. Längre fram är rollerna ombytta. Tomas tycks vara den som står sonen närmast. Har sonen och modern haft en konflikt? Inte enligt henne, men enligt Xaviers flickvän. Vem ska man egentligen tro på? Vad är det egentligen som pågår mellan dem?
Romanen glider in i något som liknar vansinne och får aldrig helt en upplösning. I slutändan blir jag aldrig riktigt klok på vad detta är för en roman. Har den ett djup, eller är den så förförande och filmisk att den lyckas lura mig att den bär på något större?
Oavsett så lämnar romanen en obehaglig känsla som blir kvar långt efter att jag lagt ifrån mig boken.