När Abdul Ballout i lördags körde in i en folkmassa i anslutning till pridefirandet i Berlin var han redan välkänd av rättsväsendet och nyligen dömd för terrorrelaterade brott. Inom ett dygn offentliggjorde Berlins åklagarmyndighet omfattande dokumentation om honom.
Ballout var inte bara välkänd av polis och åklagare. Han hade också dömts för att ha förberett en allvarlig statshotande våldshandling. Det här är ännu en smärtsam lärdom om värdet av att ta radikaliserade personer på allvar.
Redan i februari 2022 dömdes Ballout för misshandel och rån begångna 2019 och 2020. Sedan bytte han från en brottslig bana till en annan. Under 2025 försökte han ansluta sig till Islamiska staten (IS). Efter ett misslyckat försök att resa till Mauretanien via Turkiet tog han sig till sina föräldrars hemland Libanon med målet att fortsätta till Syrien och ansluta sig till IS.
I Libanon greps han i juli 2025 och dömdes av en militärdomstol till tre månaders fängelse. Den 17 november återvände han till Tyskland, där han greps på flygplatsen och satt häktad fram till domen den 12 maj 2026. Då dömdes han enligt tysk ungdomsstraffrätt till ett år och tio månaders fängelse för förberedelse till allvarlig statshotande våldshandling. Domstolen konstaterade även att han spridit IS-propaganda på nätet. Beslutet om att straffet skulle villkoras sköts upp i sex månader. Ballout ställdes under övervakning av en frivårdsövervakare, samtidigt som häktningen hävdes.
Åklagarmyndigheten överklagade domen och hade yrkat på ett högre, ovillkorligt straff samt fortsatt häktning. Ballout ålades också att delta i ett avradikaliseringsprogram men detta verkar inte haft någon effekt på honom, personalen ansåg dessutom att han inte var uppriktigt intresserad av att lämna extremismen. Ett tredje och avslutande bedömningssamtal var planerat till måndagen efter attentatet.
Åklagarmyndighetens överklagande hade inte hunnit behandlas när Ballout på lördagskvällen genomförde sitt terrordåd. Han dödade en person och skadade ytterligare 29, flera av dem allvarligt.
Det råder ingen tvekan om vad Ballout motiverades av, var hans ideologiska hemvist fanns och i vilka miljöer han hade radikaliserats. Han sökte sig till en organisation vars ideologi bygger på förtryck och förföljelse av etniska och religiösa minoriteter samt hbtq-personer. IS och liknande organisationer har redan en lång rad terrordåd i Tyskland på sitt samvete. Det handlar inte om någon engångsföreteelse.
Det finns ingen anledning att ersätta en ensidig hotbild med en annan. Hbtq-personer utsätts globalt för hot och våld både från högerextremister och religiösa fundamentalister. Islamister som Abdul Ballout har på intet sätt ensamrätt på hatet mot hbtq-personer. Trots detta är vissa av reaktionerna på attentatet grumliga och inte sällan vilseledande. De behandlar allt utom de ideologiska motiv som faktiskt låg bakom det som skedde.
I en text i Expressen om händelsen skriver Jonas Gardell om hotet från partiet Alternative für Deutschland (AfD): ”Ett attentat i Tyskland med sin mörka historia blir extra skrämmande nu när det högerextrema AfD vuxit sig så stora.”
Man kan förstås beskriva AfD som ett politiskt hot, men vad har det med det aktuella attentatet att göra? Ballout radikaliserades inte i AfD:s partilokaler utan i islamistiska nätmiljöer. Varken islamismen, Islamiska staten eller attentatsmannens ideologiska bakgrund nämns med en stavelse i den ordrika texten.
I Aftonbladet väljer ledarskribenten Lina Stenberg en liknande omväg. Hon ägnar stort utrymme åt läkaren Agnes Wold: ”Det allvarliga med Agnes Wolds hets mot hbtqi-personer är att hon legitimerar ett hatiskt synsätt och språkbruk som får konsekvenser.”
Ska man av upplägget anta att Ballout eller andra personer i islamistiska miljöer har inspirerats av Agnes Wolds kritik mot könskorrigeringar av barn? I Wolds kritik mot dessa behandlingar går det inte att finna någon ”hets”, utan en ingående granskning av den ”vård” som många barn i Sverige och andra länder har fått, med tveksamma konsekvenser för deras fysiska och mentala hälsa.
Stenberg namnger inte attentatsmannen och nämner varken hans islamistiska bakgrund eller hans försök att ansluta sig till IS.
Båda texterna präglas av selektiv perception. När händelseförloppet inte passar den ideologiska världsbilden riktas uppmärksamheten någon annanstans. Gardell skriver om AfD och Stenberg om Agnes Wold, och båda landar i samma förutbestämda problemformulering: det främsta hotet mot hbtq-personer i vår samtid kommer från högerextremt håll.
Hur kommer det sig? Är det så att radikal islamism passar inte in i problembeskrivningen och blir därför ett störande faktum. Är det rädslan för att spela ett parti som AfD i händerna att man väljer att bortse från den ideologiska drivkraften? Då signalerar man att ideologiska hänsyn är viktigare än de faktiska omständigheterna kring attentatet.
Hotbilden mot sexuella minoriteter skiljer sig ut i olika delar av världen. I delar av Östeuropa kommer hotet främst från kristna fundamentalister och högerextremister, medan det i Mellanöstern och Nordafrika framför allt handlar om muslimskt motiverat våld, i Västeuropa är det en blandning av båda kategorier.
Det borde inte vara svårt att låta dessa insikter samexistera. Tvärtom är det nödvändigt. Man kan inte bortse från verkligheten när man försöker förstå den. Att välja bort ena halvan av hotbilden är självbedrägeri. Det hjälper ingen, allra minst dem som riskerar att utsättas för religiöst och politiskt motiverat våld.