Nyligen stod det klart att fotbollsikonen Glenn Hysén, 66, har fått diagnosen Parkinsons sjukdom.
I en intervju med Sportbladet berättar han nu hur allt började.
– Högernäven började skaka och jag tänkte vad fan är detta för någonting? Men jag klarar mig, jag äter ju med högerhanden, men i vissa lägen börjar man skaka bara. Man kan inte kontrollera det, men det är ingenting som gör ont eller så. Jag medicinerar ju så det går bra.
”Går inte att bota”
Han fick beskedet för ett halvår sedan och sedan dess har han fått prova ut vilken medicin och dos han ska ta för att få optimal lindring.
– Parkinson går inte att bota, men jag blir tydligen inte heller sämre om jag medicinerar och håller det under kontroll. Jag har testat olika mediciner på vägen och nu har läkarna kommit till rätta med min dos och vad jag ska äta och då kan man hålla sjukdomen under kontroll.
Är du orolig?
– Jag är inte den typen som blir orolig, jag har så många människor i min närhet som har råkat ut för cancer och skit.
Glenn Hysén förklarar att han reagerade pragmatiskt när han fick beskedet.
– Om jag ska vara ärlig så tänkte jag, okej, jag är 66 år, det börjar hända grejer nu. Men jag går på gym fem gånger i veckan och känner mig i övrigt frisk. Sedan att den här skiten kommer nu får jag bara ta. Det är inte så att det är skitkul, men det får lösa sig.
Däremot är han öppen med att skakningarna kan vara jobbiga, inte minst i sociala sammanhang.
– Det kan vara jobbigt när jag sitter i ett sällskap, då vill jag inte visa att jag sitter och skakar. Då sitter jag med handen under bordet.
”Hon är mer nervös...”
En som däremot inte tar det här lika lätt är Glenn Hyséns hustru Camilla Hysén Lendott.
– Hon är mer nervös än vad jag är. Men jag sa att ”vi löser detta, det är inga problem, det är lugnt”. Jag har aldrig varit en människa som gräver ned mig när det händer något. Det hjälper inte.
Sportbladet har också varit i kontakt Camilla Lendott.
– Jag har varit ganska orolig de senaste två åren. Han har ju haft det ett tag. Det är mycket att bearbeta och sätta sig in i, och Glenn är inte den som gör det direkt. Nu är diagnosen väldigt individuell, samtidigt ska man väl inte läsa på för mycket heller. Men det är mediciner som ska tas regelbundet så det är mycket att tänka på runtomkring.
Var det du som upptäckte det?
– Ja, jag ville väl få honom till läkaren betydligt mycket tidigare än när han faktiskt gick dit. Det är så svårt och det är så mycket känslor som kommer upp. Man vet inte hur man ska hantera det och man är arg och ledsen. Det är också ovissheten. Man dagarna går och vi får ta en dag i taget. Vi reser mycket och har precis kommit hem från Spanien och i höst ska vi till Florida några veckor.
Camilla Lendott blir stundtals känslosam när hon pratar om situationen.
– Läkarna kan ju inte säga någonting och dessvärre finns det inga bromsmediciner. Men man får inte tänka så. Vi har vår vardag och så planerar vi med den tiden som vi har.
– Men vi är ett bra team tillsammans och det är trots allt lite av en anhörigsjukdom. Man blir ju drabbad själv och i stundens hetta blir det lite jobbigt. Men vi har varandra.