Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | KLIMATPOLITIK
Den 17 juli kom EU-kommissionens förslag om hur många utsläppsrätter som ska ges ut under perioden 2031–2040 inom EU:s utsläppshandelssystem EU ETS. Förslaget har kritiserats både från regering och opposition. Det påstås minska EU:s klimatambitioner och vara ett hot mot svenska företags omställningsplaner. Det är en hård kritik som saknar grund.
EU:s klimatlag stipulerar att unionen ska nå netto-noll senast 2050. I våras fastslogs i lag också att utsläppen år 2040 ska vara 90 procent mindre än 1990. Kommissionens förslag handlar inte om de totala utsläppen utan om hur stor andel av minskningarna som ska ske inom de sektorer som omfattas av utsläppshandeln, det vill säga tung industri, elkraft, flyg och sjötrafik. Detta styrs av utgivningen av utsläppsrätter, men något beslut om denna efter 2030 finns inte. Om kommissionens förslag accepteras av EU-parlamentet och ministerrådet skapas den långsiktiga trygghet i utfasningen av det fossila som är nödvändig för att företag ska våga investera i gröna alternativ.
Det är sant att kommissionens förslag innebär att den årliga minskningen av utgivningen blir mindre räknat i antal ton koldioxid än den varit de senaste åren. Men hade den årliga minskningen fortsatt med samma belopp som tidigare skulle utgivningen helt ha upphört redan år 2039. Eftersom EU:s klimatlag kräver att netto-noll ska nås 2050 hade det varit en mycket obalanserad politik att kräva att de industrier som ingår i EU ETS ska nå netto-noll redan 2039. Eftersom EU:s samlade utsläpp styrs av klimatlagen skulle då ett högre utsläppsutrymme skapas för de sektorer som inte omfattas av EU ETS, bland annat transportsektorn. Detta skulle vara till skada för svenska bil- och lastbilsproducenter som vill skynda på elektrifieringen, inte sakta in den.
Kommissionens föreslag innebär att cirka 270 miljoner utsläppsrätter, varje motsvarande ett ton koldioxid, kommer ges ut år 2040. Jämfört med innevarande års utgivning på knappt 1 200 miljoner är det en minskning med 77 procent. I procent räknat är den genomsnittliga minskningen under 2031–2040 drygt 10 procent per år. Detta är en ambitiös plan som är i linje med EU:s klimatlag.
Det faktum att priset på utsläppsrätter stigit de senaste månaderna och fortsatt stiga efter annonseringen av kommissionens förslag tyder på att inte heller marknaden tolkar förslaget som en ambitionsminskning. Rimligen gör svenska företag samma bedömning, något annat vore tecken på dålig och icke-marknadsmässig planering.
Utmålandet av EU:s regelverk för utfasningen av den fossila ekonomin som osäkert och icke ambitiöst är felaktig. Svartmålningen är skadlig genom att skapa onödig osäkerhet om de långsiktiga målen. Många detaljer behöver diskuteras men jag har svårt att tänka mig att en demokrati, särskilt en så stor och heterogen som EU, skulle kunna skapa en mer långsiktigt trovärdig plan än den som nu är i stöpsleven. Sverige har i alla fall inte klarat det.
John Hassler
professor i makroekonomi och föreståndare för Assar Lindbeck centrum vid Stockholms universitet