Regional ekonomisk boom och igenkorkade vägar. Utbrända lastbilar. Flyglarm och vittnesmål om ryska drönarattacker via rumänskt luftrum. Det var det jag möttes av i september 2023 i ukrainska staden Reni där Ukraina, Rumänien och Moldavien möts.
En episod är särskilt minnesvärd. Jag åt middag på en restaurang i centrum när andra restauranggäster började skrolla i sina telefoner och prata med varandra om vad de såg. Ryska attackdrönare var på väg och väntades i Reni om ett par timmar. Det betydde att jag skulle hinna äta klart och restaurangen kunde stänga i god ordning. Men var skulle man gömma sig?
Jag pratade om saken med en av gästerna. Ja, här borde det vara relativt säkert, sa mannen och pekade mot den ortodoxa kyrkan intill restaurangen. Den skulle de väl ändå inte angripa, menade han. Men även min lägenhet i den norra utkanten av stan bör vara okej, en bra bit från hamnområdet som ryssarna tar sikte på.
En lagom dos ukrainsk absurditet – prat om dödlig fara i en samtalston som om det handlade om vädret.
Det blev inga nedslag i Reni den kvällen och natten. Drönarna sköts antingen ner på vägen eller vände i en annan riktning. Både före och efter mitt besök smällde det dock i Reni.
Ryssland hade just lämnat Svartahavsavtalet som gett Ukraina möjlighet att skeppa varor in och ut från hamnarna i Odessa på rysk nåder. Ukrainas motdrag gick i två riktningar. Den ena var att skapa det man kallade en spannmålskorridor till Odessa – en färdväg nära Turkiets, Bulgariens och Rumäniens kust och relativt kort tid i annat vatten. Det byggde på en överenskommelse med dessa länder men också på att Ukraina med vapenmakt fick bort den ryska flottan från västra Svarta havet.
Den andra riktningen var att etablera alternativa rutter där en central var de små flodhamnarna utmed Donau, i de ukrainska städerna Reni, Izmail och Kilija. Spannmål kördes till denna landsända med tåg och lastbil. Där lastades det på flodgående fartyg som slingrade sig på Donau ut till den rumänska Svartahavshamnen Constanta varifrån det skeppades ut i världen.
Det har fungerat. Ukraina har fortsatt exportera vete, majs och solrosolja. Men det finns några ”men”. Ryssarna har hela tiden beskjutit Odessahamnarna och nu senast även missilbombat spannmålsfartyg ute till havs, vilket kraftigt minskat den trafiken sedan ett par veckor. Donaurutten finns men är betydligt dyrare. Ukrainarna har byggt ut omlastningskapaciteten i flodhamnarna men vägen dit – M-15 från Odessa – är i stort lika mycket flaskhals som den var 2023. Entusiasmen i EU för att underlätta ukrainsk spannmålsexport är i sin tur betydligt mer dämpad idag än vad den var för tre-fyra år sedan.
Ett stöd till Ukraina förutsätter satsningar på alla dessa områden – bättre luftförsvar, EU-pengar till ukrainska vägbyggen och att den europeiska marknaden öppnas fullt ut för Ukraina.