Arvid Jurjaks är medarbetare på kulturredaktionen.
När temperaturen stiger mot 30 grader kommer de som på beställning: de nakna mansöverkropparna i stadsmiljö. Och hatet mot dem. Inte sällan underbyggt med föreställningar om ”det civiliserade samhället” och hänvisningar till kuststäder på Rivieran som bötfäller turister i badkläder på stan.
Men det är platser med stil.
Det här är Skåne. Anständig kan man vara i Köpenhamn.
Dessutom: Det är det civiliserade samhället med flygresor och luftkonditionerade gallerior som gett oss det här klimatet. Och nu brinner det på kontinenten.
Alltså: Blotta buken. Snart är det ändå inget kvar.
Det går så klart att spekulera kring de osynliga gränser som gör acceptabel nakenhet oacceptabel. Hur långt från stranden kan man gå innan ens speedos blir ett par fuktiga kalsonger?
Men det vi egentligen pratar om är mått och omfång. Kort sagt, det är skillnad att vara topless på Triangeln som tjock än som trimmad. I bästa fall bottnar föraktet i en uppfattning om manlig makt, om den stora magen som symbol för orättmätigt anspråk.
Det är patriarkatet in your face – magen i nyllet. Eller var.
Med de nya GLP-1-läkemedlen är kalaskulan på väg ut i marginalen. På Aftonbladets kultursidor varnar Tomas Hemstad för hur de nya preparaten redan hotar den homosexuella björnkulturen. Män som gillar stora män har ett i dubbel bemärkelse tynande utbud att välja från. Björnarna blir både färre och tunnare. ”Tjockisskräcken [är] en marknadsstrategi”, skriver Lotta Ilona Häyrynen på samma sidor. Det är ett ideal som plattar ut, en likriktning som vältrar sig över alla ojämnheter på samma sätt som nätets algoritmer.
Det krävs en alldeles särskild sorts skamlöshet att stå emot. En skamlöshet jag själv inte besitter. Shorts på kontoret? Inte så länge håriga mansben fortsätter betraktas som en förlängning av skrevet.
Vad har du i fickan liksom. Det är ju bara mina lår!
Att visa magen överlåter jag därför åt andra.
Det behöver inte vara trevligt, gött eller härligt att knäppa upp skjortan. Det provocerar. Kanske är det också poängen, utöver att bara svalka istret när solen steker på Värnhem, Möllevångstorget eller någon av Malmös andra stenöknar.
Att klä sig i Peking-bikini – så kallas det att rulla upp t-shirten för att lufta magen – är nog ingen motståndshandling. Allra minst är det en modehandling. Det ser förskräckligt ut. Men det är ett litet slag i ansiktet på Ozempic-sommarens kroppsångest.
Och det är viktigare än människors sårade känslor för stil och smak.
Så tygla ditt förakt när du ser någon flexa sin glänsande kagge. Det kan vara sista gången.