Andreas T Olsson är en unik svensk skådespelare. Han tar inte sig själv på för stort allvar.
Olsson hittade skådespeleriet genom historien om att Spencer Tracy ska ha köpt korv i Uddevalla, och konstaterar att många går på teatern bara för att kunna lämna i pausen (”paus är granne med gud”, Norén-referensvitsar han).
Olsson driver med sommarpratets traumatrop och beklagar sig över att han är född mitt i sommaren. Klasskamraterna sjöng aldrig för honom i skolan, så dramatikern kompenserar med att spela ”Ja må du leva” åt sig själv i sommarpratet.
Det är roligt när 46-åringen imiterar hur hans mormor säger ”Katherine Hepbuuurn”, och fint när han hyllar mentorn Gösta Ekman (som också fyller år just i dag, när programmet sänds).
Några mer eller mindre begripliga brandtal avslutar sommarpratet, där brevet till ”Effektiviteten” och MSB-inverteringen ”Om freden kommer” lämnar en känsla av gymnasie-SM i poetry slam snarare än den rysning jag tror Olsson är ute efter.
Det duger gott med skådespelarens formuleringsglada spaningar, som den om att lärare förr i tiden hade ”enstaviga, rejäla rediga namn”.