Mästarna från Europa är här nu, det riktiga Spanien har börjat gnissla igång.
En misslyckad premiär, absolut, men för ett lag med 100 procents tilltro till processen har det ändå inte funnits någon anledning att bli drastiska.
Inget annat lag i hela VM är lika trygga i sin modell, i det bollinnehavsbaserade grundspel som numera är upphöjt till spansk statsreligion.
Utförandet var problemet mot Kap Verde, inte ursprungsplanen.
Bara att fortsätta göra samma saker, fast bättre. In med en mer offensiv ytterback, in med en kreativ tia. Fortsätta göra samma saker, och tillföra en stor skopa stjärnglans.
Under hela den spanska fotbollens snart 20 år långa glansperiod har ideologin alltid varit viktigare än individen. Så är det fortfarande. Ändå kan du påstå att det här laget är Lamine-beroende, utan att det behöver innebära en motsättning.
Det blir väl så när du har att göra med en 18-åring som uppenbarligen redan är en av världens allra bästa spelare, en talang vi bara ser någon enstaka gång per generation.
Lamine Yamal är allt-i-ett. Han är då, nu och sen.
Magnetisk effekt
Fotbollen är djupt nostalgisk till sin själva natur. Du kommer alltid att se tillbaka på det du upplevde som ung som den sanna fotbollen; en renare och ädlare fotboll som ännu inte hunnit fjättras av cynismen.
Det har alltid varit så, fungerat likadant i alla tider och det handlar ju naturligtvis mycket mer om din egen livscykel än något annat.
Min föräldrageneration drömde sig tillbaka till 1958, själva tjatar vi om 1994 och – jodå – dagens unga kommer en gång i framtiden att prata längtansfullt om den oskuldsfulla fotbollen från Ryssland, Qatar och USA.
Häromdagen gjorde Lamine Yamal en längre intervju med den spanska prestigetidningen El País. Där drömde han sig tillbaka till ”fotbollen från förr”, tiden innan allt blivit så tillrättalagt och systemstyrt.
Fotbollen Lamine Yamal idealiserade spelades 2010. En tid då han själv var tre år gammal - och alltså fått ärva sina minnen ifrån - men som för många av oss andra var alldeles, alldeles nyss.
Det kommer alltid att ha varit bättre förr, samtidigt som det bästa oundvikligen inte har hänt än. Fotbollen är paradoxal på det sättet. På andra sidan av nostalgin är framtidstörsten en ännu starkare del av dess själva karaktär och kärna.
Nästa säsong, då jävlar. Den viktigaste matchen är alltid nästa match, den bästa matchen är den som ännu inte har spelats – och den allra största talangen är killen som brant är på väg uppåt.
Lamine Yamal förkroppsligar så mycket av allt det här.
Han spelar på många sätt en instinktsfotboll hämtad från en annan tid – 1962 eller 2010, välj själva – samtidigt som han är så oerhört mycket 2026.
När han nu gör sin första VM-start är effekten magnetisk, på ett väldigt tidstypiskt sätt. Allt kretsar kring honom i Atlanta, från inzoomningarna på jätteskärmarna till jättejublet vid lineup.
Den första dribblingsakrobatiken kommer efter 30 sekunder. Efter tre minuters spel har Lamine Yamal slagit in tre inlägg och skjutit ett skott. Målet dröjer inte mer än tio minuter, det första VM-målet för spelaren som förbundskapten Luis de la Fuente hellre jämför med Dalí och Michelangelo än andra fotbollsspelare.
Så långt utgick allt från geniet. Resten av matchen byggde på funktionen.
Spanien är tillbaka
Ingen kommer att jämföra Mikel Oyarzabal med några epokgörande surrealister, men när bara matcherna kommer till honom är han en förträffligt effektiv fotbollsspelare, utan krusiduller i vare sig sitt spel eller sin person.
Om ni så vill – också en fotbollsspelare från förr, bara av ett annat snitt.
I plattfallspremiären mot Kap Verde rörde han otroligt nog inte bollen en enda gång under den första halvtimmen. Nu gör han två mål och en assist på ännu kortare tid.
Och Spanien är tillbaka.
Inte riktigt där de var för två år sedan ännu – Lamine Yamal och Nico Williams behöver bli 90-minutersdugliga, Rodri har fortfarande lite rost att ruska av sig – men för dem är det ingen stress.
Matchen vunnen efter 24 minuter, avancemanget klart. Målskyttarna ut i paus, resten bara en utdragen avspelning.
Spanien vet redan att deras turnering kommer att pågå länge, de kan unna sig själva att disponera och prioritera på ett annat sätt än andra.
De har gjort det förr.
För 16 år sedan inledde också de regerande Europamästarna från Spanien svagt, då med en smått chockartad premiärförlust mot Schweiz. Sedan vann de sex matcher i rad, och vann hela VM för allra första gången.
Året var 2010. Det finns mer än en anledning för Lamine Yamal att drömma sig tillbaka.