Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Berlin befinner sig fortfarande i chock efter lördagens terrordåd. En person dog och 29 skadades när en vit skåpbil körde rakt in i en Pridefirande folkmassa. Huvudmisstänkt är Abdul Ballout, en 21-årig man född och uppvuxen i Berlin med libanesiska rötter. På söndagen sköts han ihjäl efter att ha gått till attack mot polis.
21-åringen var inte okänd för myndigheterna: 2025 greps han först i Libanon och därefter på Berlins flygplats efter att ha försökt ansluta sig till IS i Syrien. Han var sedan tidigare dömd för misshandel och grov utpressning.
Så sent som i maj 2026 dömdes han till nästan två års fängelse för förberedelse till terrordåd, men var fri i väntan på att domen överklagades. Det är ännu oklart om han agerade ensam eller ej.
Domstolen ansåg att Ballouts unga ålder, att han redan suttit häktad i Libanon och Tyskland samt tagit avstånd från IS var tillräckliga skäl att låta honom gå tillfälligt fri. Det har i sin tur väckt en intensiv debatt om huruvida domstolarna i Tyskland ännu inte insett, eller är naiva inför, hotet från islamismen.
Från politiskt håll förs det nu fram krav på att lagstiftningen måste skärpas så att personer med Ballouts bakgrund inte ska kunna gå fria i väntan på rättegång. En av de mest högljudda kritikerna är inrikesminister Alexander Dobrindt (bayerska CSU). Sedan en tid tillbaka förbereder hans departement flera lagpaket som bland annat ska underlätta för polisen och underrättelsetjänsten i deras arbete.
Tanken är inte angenäm, men måste uttryckas: Ballout kanske agerade ensam. Men hans hat mot rätten att älska vem man vill delas av många.
Att tyskarna kräver hårdare tag och är besvikna på en stat som inte lyckas skydda dem är förståeligt. De senaste tio åren har Tyskland tvingats genomlida flera dåd och sedan 2024 har antalet knivattacker med islamistiska motiv ökat. Frustrationen i det här fallet blir inte mindre av nyheten om att polisen på grund av rådande dataskyddslagstiftning inte kunde publicera en bild i sociala medier på den misstänkta, vilket förstärker uppfattningen om en impotent statsmakt som månar mer om förövare än brottsoffer.
Samtidigt är det lätt att bli ödmjuk inför myndigheternas uppdrag när man inser hur hotet från radikal islam ser ut. Bara i Berlin uppskattas den islamistiska scenen omfatta omkring 2 400 personer, av vilka runt 900 bedöms vara beredda att utföra våldshandlingar eller sympatisera med sådana.
På nationell nivå rör det sig om betydligt fler: cirka 28 200 personer bedöms vara radikaliserade islamister, varav omkring 9 500 anses särskilt farliga. Att punktmarkera en handfull av dessa individer låter sig göras, men fler än så är svårt i ett läge där resurserna är begränsade och vi inte är beredda att acceptera total övervakning av allt och alla i samhället. Och inte ens då vore det möjligt att skydda oss från allt ont.
Reaktionerna på dådet har i sin tur också väckt debatt. Berlin är ännu i dag en delad stad. Men om gränsen gick mellan öst och väst under kalla kriget, går dagens gräns mellan kvarter präglade av progressiva värderingar, och kvarter som inskränker människors liv i religionens och hederns namn. Inte sällan kan dessa områden ligga bredvid varandra. 2024 varnade Berlins polischef judar och homosexuella för att vara öppna med sin identitet i delar av staden.
Det är denna kontrast som tydligast skär genom dagens tyska huvudstad: å ena sidan är det en av världens mest toleranta platser vad gäller livsstil och val av partner. Å den andra finns här en av Europas största islamistscener.
Tanken är inte angenäm, men måste uttryckas: Ballout kanske agerade ensam. Men hans hat mot rätten att älska vem man vill delas av många.