För äldre generationer av min släkt var Sverige ett vinterland i fjärran, förknippat med Abba, Volvo och isande kyla. Min familj har rötter i Sri Lanka, men inbördeskriget tvingade dem bort. För dem blev Sverige först en tillflykt. För mig är det hemma. Själv är jag född och uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. För mamma var det alltid viktigt att jag blev trygg i båda mina språk. För mig som barn blev det därför många biblioteksbesök, där jag läste såväl Alfons Åberg som tamilska fabler, och böckerna följde med hem i samma lånekasse. De ögonblicken gav mig trygghet i att inte behöva välja. Jag kände att jag kunde tillhöra båda mina världar.
Just frågan om samhörighet har blivit högaktuell efter SD:s Ludvig Asplings nu välkända ord: ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem.” Uttalandet kom när Aspling intervjuades av Dagens ETC om SD:s förslag att även svenska medborgare ska kunna få återvandringsbidrag, så länge de avsäger sig medborgarskapet. Idén handlar alltså inte bara om vilka som ska få invandra eller vilka krav som ska ställas. I stället pekas människor som redan lever här ut som mer eller mindre önskvärda.
Sedan dess har debatten vuxit. Regeringens Benjamin Dousa (M) och Romina Pourmokhtari (L) har tagit avstånd från fokuset på härkomst. Skiljelinjen går också igenom SD. Riksdagsledamoten Nima Gholam Ali Pour kallar Asplings uttalande för generaliserande och menar att det strider mot partiets principprogram, medan partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson beskriver Asplings slutsats som förståelig. Här blottlägger reaktionerna också en principiell konflikt: Är svenskheten en gemenskap som människor kan växa in i eller en etnisk tillhörighet som ärvs?
Varje politiker som kräver integration borde därför svara på en enkel fråga: När upphör en människa att vara ett integrationsprojekt och blir en del av gemenskapen?
Sett till den historiska integrationsdebatten verkar kraven för svenskhet vara självklara: lär dig språket, utbilda dig, arbeta och följ lagen. I sak är det rimligt. Men den som ställer kraven måste också kunna säga när de är uppfyllda. Varje politiker som kräver integration borde därför svara på en enkel fråga: När upphör en människa att vara ett integrationsprojekt och blir en del av gemenskapen?
I dagens debatt tycks svaret ständigt förändras. Först sägs svenskhet handla om språket. När svenskan är flytande blir värderingarna avgörande. När de också delas återstår namnet, utseendet eller föräldrarnas födelseland. Och så fortsätter det tills mållinjen slutligen, otäckt nog, landar i blodet. Om härkomsten får sista ordet spelar det således ingen roll vad en människa gör. Integrationen blir en livslång prövning som inte går att klara.
När vården, förskolan, industrin och äldreomsorgen behöver personal är det ju sällan någon som ifrågasätter vår plats. Då är vi alla del av samma lag. Men när det ska avgöras vem som får kalla Sverige för sitt så betraktas samma människor åter som främmande. Vi får vara med och bära landet, men inte alltid säga att det är vårt.
Ärftligt utanförskap
Prövningen stannar inte heller vid en generation. Ett barn kan vara fött i Sverige, tala felfri svenska och inte känna något annat land som sitt hem. Ändå kan hudfärg, tro eller föräldrarnas ursprung få avgöra vad barnet anses vara. När svenskheten knyts till härkomst blir även utanförskapet ärftligt. Ett samhälle som drar gränsen för samhörighet vid etnisk tillhörighet kommer ha svårt att bryta segregationen.
Reaktionerna på Asplings uttalande visar ändå att många fortfarande försvarar en öppen svenskhet. Men det räcker inte att vi står upp för den enbart när någon tycks gå över gränsen. Den måste prägla hur vi pratar om varandra; våra grannar, klasskamrater och kollegor. När valaffischerna plockas ned i höst kommer fortfarande drygt en fjärdedel av vår befolkning att ha utländsk bakgrund. I slutändan är vi inte en grupp vid sidan av Sverige. Vi är en del av en och samma. Nästa regering måste därför klara två saker samtidigt: att möta integrationens utmaningar men framför allt bygga en gemenskap där människor som lever sina liv här kan höra hemma fullt ut. Det ena måste inte utesluta det andra.
Ett samhälle som förväntar sig att människor ska ta ansvar måste också kunna ge dem ett tydligt besked: Du hör hit. Människor måste kunna växa in i Sverige. Men Sverige måste också vara ett land som går att växa in i.
På stadsbiblioteket i Sollefteå kunde berättelser från världens alla hörn stå sida vid sida på samma hylla. Den principen borde också prägla samhället i stort.
Brendan R. Joseph, statsvetare, läkarstudent och aktiv i civilsamhället