Sedan början av 1980-talet har andelen med som gått vidare från gymnasiet till högskolan (inom tre år efter studenten) mer än fördubblats, från cirka 20 procent till närmare 50 procent idag .
Skälet är större efterfrågan på abstrakt tänkande men också på grund av att arbeten som tidigare endast behövde gymnasieutbildning eller till och med bara grundskoleutbildning idag kräver flera år på universitet.
Det har skett en akademisering av många yrken som en del i att skapa ett så kallat kunskapssamhälle. Inom politiken har detta varit ett uttryckligt mål, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar.
Det har alltså varit en politiskt gränsöverskridande övertygelse att det abstrakta tänkandet kommer att ta över alltmer medan praktiska färdigheter minskar i betydelse.
Men allt det här hamnar i ett nytt ljus med AI-revolutionen. Idag är nämligen den snabbast ökande andelen arbetslösa unga akademiker medan många kvalificerade hantverksyrken efterfrågas. Helt i motsats till vad kunskapssamhällets utbildningsideal lovade oss.
Detta utbildningsideal har givetvis inte varit ogrundat. I och med att maskiner och tagit över många av de uppgifter som tidigare varit hantverkarens domäner har det efterfrågats mer av såväl de kognitiva som de sociala färdigheterna. Denna trend har pågått sedan industriella revolutionen och accelererat i och med de senaste decenniernas radikala tekniska utveckling.
Konsekvensen är att högskola och universitet under 2000-talet mer och mer blivit en slags utbildningsfabriker. Det är i skarp kontrast till hur universitet var historiskt. För till skillnad från vad många tycks tro har faktiskt inte högskolor och universitet främst sysslar med utbildning, det vill säga verksamhet som syftat till att förbereda studenten för arbetsmarknaden, utan med bildning, det vill säga humaniora.
Bildning handlar om den ”mänskliga odlingen” det vill säga tänkandet, kännandet och resonerandet. Den kan per definition inte ersättas av en AI eftersom den syftar till att utveckla människan som sådan, inte nödvändigtvis som ett redskap för att skapa ekonomiskt välstånd på en arbetsmarknad. Värdet av denna bildning är indirekt men samtidigt mer bestående och därmed en säkrare "mänsklig investering".
Den del av högskola och universitet som varit specifikt nödvändiga för vissa högkvalificerade yrken har däremot fått sig en rejäl törn i och med AI revolutionen. Det innefattar högstatusyrken som exempelvis jurister och programmerare.
Man talar om en identitetskris inom juristskrået när AI kan läsa stora mängder lagtext och dra stringenta slutsatser bra mycket mer effektivt än en människa kan, vilket är synnerligen omvälvande för en yrkeskår med långa anor, stark yrkesidentitet och en bergfast yrkesstatus.
Detsamma gäller programmerare där den unga person som ska lära sig hantverket lätt kan ersättas av AI medan de med erfarenhet kan leva på den djupa kunskap och omdöme som de tillskansat sig genom erfarenhet. Programmerare var till för några år sedan ett självklart framtidsyrke, nu är det inte lika självklart.
Det finns med andra ord skäl att ifrågasätta massutbildningen, alltså den som syftar till en specifik yrkeskarriär. Likaså bör man vara tydlig med att humaniora, alltså bildning, inte nödvändigtvis leder till yrkeskompetens.
Bildning och humaniora bör läsas antingen för sin egen skull eller som ett komplement till högre yrkesutbildningar. Många entreprenörer och folk i kreativa näringar lyfter fram just humaniora som ett värdefullt bidrag till deras sätt att tänka i generella termer, inte som ett sätt att utveckla en specifik färdighet.
I och med att AI gjort det alltmer osäkert vilka färdigheter som kommer att efterfrågas finns det skäl att åter förpassa många av de yrkesutbildningar som idag kräver högskoleutbildning till gymnasial nivå eller till specifika yrkesskolor med täta kontakter med arbetsmarknaden. Sedan bör man givetvis kunna vidareutbilda sig men att satsa på en lång yrkesutbildning på universitet blir ett ekonomiskt högriskprojekt då det är osäkert om den kompetens du utvecklar kommer vara gångbar på arbetsmarknaden.
Högskolorna och universiteten har därmed relativt sett mer plats för det som historiskt sett varit dess främsta gren; akademiskt spetskompetens och humaniora. Men man bör vara medveten om att detta främst är bildande och inte utbildande verksamheter. Man kan inte förvänta sig att arbeta professionellt med humaniora bara för att man gått kurser i humaniora. Fokusera på de färdigheter som arbetsmarknaden kräver och låt sedan de som även har en fallenhet eller vilja att även bilda sig göra det. Men kräv inte akademiska studier för jobb som till sin natur inte är akademiska.